Hoppa till huvudinnehåll

Ann Patmalnieks

Sjukt slit
2020-10-15
Problemen inom den svenska sjukvården började inte med coronapandemin. Bristerna kompenseras av anställdas vilja att göra allt de kan. En fortsatt coronapandemi, överbeläggning, ont om vårdplatser och vårdskuld. Det är vad som väntar på många håll i höst. Vården ska bäras av solidariska anställda. Tre av dem är Kajsa Grav, undersköterska på Södersjukhuset i Stockholm, Kent Nedergård, ambulanssjuksköterska i Gällivare och Rasmus Berglund, ST-läkare på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge i Stockholm. Där Kajsa Grav arbetar hör överbeläggning till vardagen. Avdelning 83 på Södersjukhuset i Stockholm är en avdelning för patienter med diabetes eller sjukdomar i mage, tarm och lever. Överbeläggningen kan handla om att alla sängar är upptagna så patienter behöver ligga i korridorer och dagrum. Men oftast handlar det om att det saknas personal för att ta hand 29 patienter. Då ska det egentligen inte tas in lika många patienter som det finns plats för fysiskt. Men det görs ändå. Kajsa Grav, undersköterska på Södersjukhuset i Stockholm.– Så länge patienterna ligger i eget rum är det lättare än när de måste vara i dagrummet. Där finns inte syrgas och det blir svårare med integriteten. Under våren lånades avdelningen ut till coronavård, eftersom den har många enkelsalar. – Under tiden var vi på en äldre avdelning med fyra sängar per sal. Våra patienter är så sjuka att de inte ska behöva dela. Men det fungerade. En plats kunde stå ledig i sex timmar, det händer bara inte i vanliga fall. Var är alla patienter? undrade vi. Den frågan har de nu fått svar på. Det senaste arbetspasset var det fullt upp hela tiden. – Det verkar som att många patienter inte sökt vård i tid under coronapandemin. Nu börjar folk våga åka in. Vi i personalen är rädda att de kommer att vara i sämre skick än vad de skulle ha varit om de kommit tidigare. Passet gick ändå bra, eftersom inget oväntat hände. Det är värre när en eller flera patienter behöver följas till IVA eller operation. Skrev debattartikel I februari, före pandemin, var vårdläget så ansträngt att Kajsa Grav och fyra kollegor skrev en debattartikel i tidningen Kommunalarbetaren, som fick rubriken ”Hjälp oss – vi har en vårdkatastrof”. – Det var överbeläggning och hela dagrummet fullt. Det var en kombination av väldigt sjuka patienter och oerfaren personal. Läget gick ut över patienterna. – En ung man dog under dåliga förhållanden. Vi kände att det här fick aldrig upprepas. Efter artikeln gjordes en utredning. Ledningen vill se en förändring och Kajsa Grav känner sig stolt över det. Hon hoppas att nästa patient som mår så dåligt som den unge mannen gjorde ska slippa lida så. Men det finns fortfarande saker som hon vill ändra på. – Många av oss känner att man ska bryta behandlingen tidigare för patienter med allvarliga sjukdomar med dyster prognos. De kan behöva skickas till hospice där de kan hållas smärtfria och lugna, i stället för att vi ska hålla fast någon som till exempel vill slita bort syrgasen. Så ska man inte behöva dö. Hon skulle vilja se ett större resursteam med personal som är kompetent inom många områden, som kan rycka in där det behövs. Hon önskar också fler fast anställda. – Jag tycker att det är konstigt att hyra in i stället för att anställa. Bemanningsföretag kan profitera på brister i vården. Jag känner också ilska över vart våra skattepengar tar vägen, över korruptionen kring Nya Karolinska och när sjukhus säljs ut. Men Kajsa Grav älskar trots allt sitt jobb. – Jag skulle kunna börja på ett privat äldreboende imorgon och få mycket mer i lön. Men jag vill arbeta här. Jag älskar att jobba med kollegorna och patienterna. Det är ju därför som jag ifrågasätter, skriver avvikelserapporter och är arg. Jag vill inte lämna det sjunkande skeppet, utan göra det bättre. Fick köra 25 mil Under midsommarhelgen hade Gällivare en markant topp i pandemin. Det var efter ett arbete i LKAB:s gruva i närbelägna Malmberget, då 800 personer utifrån kallades in. – Det gick i ett hela dygnen. Körningar, sanering, förberedelser och fullt på sjukhuset. Corona blandat med andra svårt sjuka, berättar ambulanssjuksköterskan Kent Nedergård. Varje körning tog mycket mer tid, på grund av skyddsutrustningen. – Det var skyddsmask 90, heltäckande overall och dubbla handskar. Overallen är tunn, men man blir rätt varm sommartid. Kent Nedergård, ambulanssjuksköterska i Gällivare. Foto: Anthony TianVeckorna efter gällde nästan varje utryckning corona, med misstänkta och positiva fall. Det blev problem med plats på sjukhuset. Patienter fick köras till Sunderbyns sjukhus, 25 mil bort, eller till flygplatsen för vidare transport till andra sjukhus. Samtidigt som antalet fall rusade i höjden hade sjukhuset gått tillbaka till normalbemanning inför semestrarna. Coronapatienter lades därför på samma våningsplan som andra patienter. Inte i samma rum, men ändå. – Regionen gick ut med att det skett smittspridning på sjukhuset. Det är svårt att veta vilken roll det spelade att patienterna fanns på samma våningsplan, men det fanns en oro bland personalen. Mot slutet av sommaren återgick situationen till ett normalläge. Eller som Kent Nedergård uttrycker det: till det nya normala. – Det har blivit en vardag. Smittan finns i samhället, fast den inte blossat upp nu. Senaste passet hade vi mycket körningar och en del misstänkta coronafall, men inte positiva. Skyddsmask 90. Inlånat till sjukvården från försvaret. Foto: Wikipedia/Jonas EricssonPandemin har fört med sig andra vanor när det gäller skyddsutrustning. – Vi har inte full skyddsutrustning vid varje körning, bara vid de misstänkta fallen. Men de basala rutinerna har blivit bättre. Vi använder alltid handskar och har munskydd på patienterna oftare än tidigare. Kent Nedergård och arbetskamraterna gör normalt sett ungefär sju dygnspass i månaden, och något enstaka halvdygnspass. I år har det blivit övertid och personalen har behövt komma in under semestern. Han och många andra brukar även ta extrapass på akuten under lediga dagar. – Verksamheten bygger mycket på att folk har samvete och moral att jobba extra. Så är det även när det inte är pandemi. Gällivare ambulansstation använder två ambulanser, oftast med en ambulanssjukvårdare och en sjuksköterska i varje. Men det finns en tredje ambulans. Tidigare kallades det alltid in personal till den när de andra beräknades vara borta mer än 30 minuter. Numera kallas de bara in vid aktiva larm. – Det innebär att vi många gånger står utan ambulansresurser i samhället. Det är 19 mil enkel väg till fjällvärlden, på dåliga vägar. Det kan ta tid att få in personal och ibland går det inte att få tag på någon. Självklart vore det bäst att kalla in dem så fort man vet att de andra är långt utanför tätorten. Kent Nedergård känner ingen stor oro över hur det kommer att bli att fortsätta arbeta med just coronapatienter i höst. Men han funderar mycket över vården i stort. – Vi har haft mycket färre utryckningar för patienter med bröstsmärtor till exempel. – Det finns en oro bland oss i personalen över att de som verkligen behöver har varit rädda att söka sig till vården. Platsbrist genomsyrar vården Läget är i stort sett tillbaka till det normala, säger Rasmus Berglund, ST-läkare på akuten på Karolinska sjukhuset Huddinge. Coronapatienterna är få, men rutinerna för hur de ska tas om hand finns där. Det är mycket att göra och blandad svårighetsgrad på det patienterna söker för. Det är givetvis positivt att färre blir svårt sjuka i covid-19. Men tillbaka till ursprungsläget är ändå inte en bra sak i Rasmus Berglunds värld. Det innebär att det alltför ofta saknas plats att lägga in de patienter som han bedömer skulle behöva det. Eller så får han lägga in dem på fel avdelning. – Någon med njurproblem kan hamna på en öron-näsa-halsavdelning. Det innebär en risk för patienterna eftersom det kan vara avgörande hur snabbt de får träffa personal som är specialister på just deras sjukdom. Rasmus Berglund, ST-läkare på Karolinska sjukhuset Huddinges akutmottagning. Foto: Agnes StuberPlatsbristen genomsyrar mentaliteten inom vården i Stockholm, menar han. – Det påverkar ens bedömning. Vet man att det inte finns plats på en avdelning gör man kanske en chansning och låter patienten åka hem. Så var det inte under vårens pandemi. Då kunde han lägga in alla som behövde. Kanske 70 procent av patienterna på akuten hade covid-19 i april när det var som värst. Det fanns en tydlig struktur, en kedja som började i tältet utanför sjukhuset, för att sedan fortsätta med akuten och vidare till olika vårdnivåer. Coronaavdelningar där patienterna kunde hållas isolerade i väntan på provsvar, infektionsavdelningar, intensivvård och intermediär vård, som är till för dem som inte klarar av intensivvård. – Det blev som ett flöde. Hela sjukhuset ställde om snabbt och var väl förberett när det verkligen drog iväg i slutet av mars. Det fanns resurser. Alla ville göra allt de kunde. Men lidandet för patienterna var enormt. – Det finns fortfarande inte tillräckligt med behandlingar. Vi har blodförtunnande, syrgas och i vissa fall kortison. Men det räcker inte. Rasmus Berglund tog extrapass, men kände inget tryck på att jobba mer än han mäktade med. – Det som var känslomässigt påfrestande var att fatta beslut om att en patient inte skulle klara av intensivvård. Även om syresättningen gick ner kunde patienterna vara klara i huvudet och bli väldigt ångestpåverkade. Osäker vård Vården i Stockholm ska i möjligaste mån bedrivas inom öppenvården. Men Rasmus Berglund menar att den inte har tillräckliga resurser. Han ser negativa följder av Vårdval Stockholm, som innebär att regionen auktoriserar olika vårdgivare. – Vården blir fragmentiserad och det blir förvirrande och osäkert både för oss läkare och för patienterna. Det går inte att lita på systemet. Det skulle vara enklare att skriva ut patienter och frigöra platser på akuten om han visste att de skulle bli omhändertagna i öppenvården. – Ska det vara färre vårdplatser för inneliggande patienter måste resten av vården byggas ut. Med kvalitet, inte bara kvantitet. Hittills har vi klarat av denna pandemi bra. Men vi kommer inte klara nästa om Alliansen och SD får fortsätta att trasa sönder vården. Under hösten väntar stora utmaningar, utöver pandemin. – Det är en del patienter som har suttit hemma och väntat, med hjärtsvikt till exempel. Operationer och cancerdiagnostik har också blivit uppskjutna. Vården i dag vilar på att vårdarbetare har ett väldigt stort engagemang, säger Rasmus Berglund. – Men det engagemanget utnyttjas och vi går mot en gräns där vi börjar ge upp. Då kommer det att gå snabbt utför. Kommentar från Karin Rågsjö, vårdpolitisk talesperson för Vänsterpartiet: Coronapandemin fortsätter och vården är fortsatt överbelastad. Hur har det blivit så här? – Regionerna har inte satsat tillräckligt på personalen. Det behövs en hälso- och sjukvård som möter behoven och där tillgängligheten når dem med störst behov. Vi ska kunna lita på vården – alla borde känna sig trygga med att sjukhusen klarar av ett virusutbrott. Det kostar pengar att ge en växande och åldrande befolkning vård. – Under den borgerliga regeringen skapade högern en alltmer marknadsstyrd vård. I Region Stockholm går privatiseringar före jämlik vård, och privata vårdföretag plockar varje år ut över två miljarder i vinst. Samtidigt ger högern sjukhusen svältbudgetar; fortfarande är flera hundra anställda inom vården varslade. Vad vill Vänsterpartiet göra för att underlätta för den svenska sjukvården? – Vi vill skapa fler vårdplatser, även intensivvårdsplatser. Vi vill ha en nationell kompetensplan som sträcker sig långt fram och satsa på robusta vårdcentraler med områdesansvar och med möjligheten att arbeta förebyggande med hälsoundersökningar. Mer nära vård som inte ska innebära att sjuka vårdas av anhöriga. – Vi vill ha fler geriatriska mottagningar med fler vårdkunniga inom äldreomsorgen. Bort med privata vinster inom hälso- och sjukvården och ingen gräddfil för vissa – patienter med privata sjukvårdsförsäkringar ska inte få gå före. – Det behöver också satsas på personalen – löner, arbetsmiljö och kompetensutveckling. Vården har trots påfrestningen kunnat ta emot alla covid-19-sjuka . Hur har det lyckats? – Vårdpersonal i hela Sverige har jobbat extremt hårt under flera månader, omorganiserat vården totalt på de sjukhus som har varit aktuella. Vårdskulden handlar om att de operationer som kunde anstå fick sättas på paus. Många sjuka har fått vänta. Vårdpersonal har på kort tid lärt sig enormt mycket om covid-19 och hur sjuka ska vårdas. Utan personalens extrema insatser hade vi inte klarat detta.
Turordning och reda
2020-04-29
Det ger trygghet att veta att turordningreglerna finns tycker Eeva Esko, som själv varslats flera gånger. Samtidigt pågår förhandlingar om arbetsrätten och fackliga företrädare manar till att inte röra lagen om anställningsskydd, LAS. Det är någon minusgrad i mars och det känns som snö i luften. Banteknikern Eeva Esko hoppas på lite senkommen vinter. – Det är ju egentligen snöröjning vi ska jobba med så här års, underhålla truckbanor och växlar, se till att det inte blir is i rännor. Men det finns att göra även vid barmark. Eeva Esko placerar den 20 kilo tunga mutterdragaren på plats för att dra åt de skruvar som håller fast spåret på bangården. Hon började arbeta som bantekniker 2007. Sedan dess har hon varslats om uppsägning fem gånger. Varje gång har hon fått vara kvar. Det har förhandlats och turordningsreglerna har följts. Eeva Esko hade ett brokigt yrkesliv och universitetsstudier bakom sig när hon fick syn på en annons om en utbildning till bantekniker, för kvinnor och företrädesvis arbetssökande med utländsk härkomst. – Det var ju jag. Men jag var drygt 40 år då och tänkte att herregud, ska jag hålla på och kånka tunga verktyg och maskiner, berättar hon när hon tagit av hjälmen och satt sig vid fikabordet. Hon sökte ändå, blev uttagen och gick på Järnvägsskolan i Ängelholm. Hon gjorde praktik och fick jobb. – Det gav sig, för man hjälps åt. Det är mycket teamwork. Jag älskar det här med samarbete och frihet under ansvar. Eeva Esko med den 20 kilo tunga mutterdragaren.Men de många varslen har påverkat trivseln. – En höst hade vi två varsel. Först ett och så ett till precis före jul. Det var värsta julklappen. Det var inget roligt klimat på jobbet då. Folk mådde dåligt. Vid ett av varslen gick hon en utbildning till förare på arbetsmaskin. – Jag visste att det skulle vara fördelaktigt och göra mig mer intressant att ha kvar. Exakt hur nära det har varit vid de olika varslen vet hon inte. – Jag har varit på några listor, men det har inte gått så långt att jag blivit inkallad till samtal och fått höra att ”nu ser det risigt ut”. De har stridit för oss i förhandlingarna. Det lades även ett varsel den här julen. Eeva Esko och hennes kollegor trodde att det rörde den administrativa personalen, men förstod efteråt att det hade krupit ner till dem också. Lagts varsel varje år En av de som förhandlat för Eeva Esko och andra banarbetare är Håkan Englund, ordförande för Seko FO Infranord. Han menar att det var ett litet varsel den senaste gången. – 51 personer var varslade, de flesta Sekomedlemmar. Ingen från Seko blev uppsagd, säger Håkan Englund. Han vill inte gå in på detaljer om just den förhandlingen, men berättar gärna om andra. Det har lagts varsel om uppsägningar på Infranord varje år sedan 2011, med undantag av 2018. Antalet tillsvidareanställda för hela landet har gått från 7 000 till 1 800. – Det är fortfarande lika många som jobbar ute i spår, men de arbetar på entreprenad eller som bemanningsanställda. I alla förhandlingar utgår Håkan Englund strikt från turordningsreglerna i LAS. Turordningskretsarna omfattar hela regionen och undantag görs ytterst sällan. – Arbetsgivaren ska inte kunna ägna sig åt prickskytte och välja vilka som ska vara kvar. Det är sist in, först ut som gäller. Håkan Englund, ordförande för Seko FO Infranord.Varslen kommer ofta när företaget förlorat upphandlingen om kontrakt. Men det har också handlat om omstruktureringar, som när Infranord planerade att ta bort en hel yrkesgrupp. – Den stora slakten var när de ville göra sig av med alla bantekniker. Det skulle gå att hitta billigare lösningar, de var ju bara muskelkraft. Många av banteknikerna hade jobbat länge. Med stöd av LAS kunde facket hävda deras rätt att vara kvar. De med lång anställningstid kunde bli till exempel besiktningsmän om de fick tillräckliga kvalifikationer genom utbildning. LAS slår fast att det måste finnas sakliga skäl för uppsägning – antingen arbetsbrist eller personliga skäl. – Många chefer reagerar med reptilhjärnan och har inte koll på regelverket. De kan tycka att någon har fel attityd och mena att det är skäl för uppsägning av personliga skäl, vilket det inte är enligt den här lagen, säger Håkan Englund. Uppsägningar av personliga skäl måste därför även i framtiden gå att överklaga till Arbetsdomstolen, betonar han. Håkan Englunds fackförbund Seko har hoppat av förhandlingarna om arbetsrätten mellan arbetsmarknadens parter. Det är han nöjd med. – Det borde alla fackföreningar göra. Sossarna och Centern ska själva ta besluten om försämringar av LAS och bära konsekvenserna av sin politik i nästa val. Fortsätter förhandla Ett av de förbund som fortsatt att förhandla är IF Metall. På ett medlemsmöte i december bestämde IF Metallklubben på Volvo Lastvagnar i Umeå, som också är Jonas Sjöstedts gamla arbetsplats, att de skulle göra en utåtriktad aktivitet kallad budkavlen. Budkavlen har två huvudkrav: att turordningsreglerna och saklig grund-begreppet ska behållas i den form de har idag. Via mail, sociala medier, en Facebookgrupp och mun till mun-metoden försöker de nå fack inom LO, TCO och Saco. Den sista mars var 80 lokala fackklubbar anslutna till budkavlen, motsvarande drygt 100 000 medlemmar, enligt IF Metallklubbens ordförande Jan-Olov Carlssons beräkningar. Udden i uppropet riktar sig både mot januariöverenskommelsen om arbetsrätten och mot parterna som förhandlar för att komma med ett eget förslag, berättar Jan-Olov Carlsson. Jan-Olov Carlsson, initiativtagare till budkavlen.– Det finns mycket som behöver ses över i arbetsrätten. Men det går att förverkliga utan att röra vid turordningsreglerna och begreppet saklig grund. Han förstår att hans förbund också har som mål att förstärka tryggheten på arbetsmarknaden, att det är därför de är beredda att göra upp med arbetsgivarsidan. – Men vissa saker byter och säljer man inte. Rättigheter som man kämpat för är en sådan sak. Man måste vara taktisk ibland, men det jag ser är anpasslighet till det rådande politiska klimatet. Klubben på Volvo Lastvagnar har många erfarenheter av de nuvarande turordningsreglerna. I samband med 2009 års finanskris blev drygt 1 000 personer varslade om uppsägning och fick lämna fabriken. Det var halva arbetsstyrkan. – Vi kunde hålla oss till turordningsreglerna med några få undantag. Det blev förstås många interna omplaceringar och upplärningar, men hyttillverkningen kunde fortsätta utan problem. De få undantagen handlade om kompetens som var nödvändig. – Hade alla elektriker hamnat utanför grindarna hade vi inte kunnat driva verksamheten. Det är för lång upplärningstid för vissa yrken. När monteringen flyttades till Göteborg 2014 varslades 400 personer. – Hade kompetens varit det enda vi utgick från då hade truckförare som jobbat kanske fem år fått stanna istället för en montör som varit på arbetsplatsen i 40 år, säger Jan-Olov Carlsson. Montörer fick andra uppgifter Montörerna som hade anställningstid för att vara kvar enligt turordningslistan fick andra uppgifter. En del hade möjlighet att träna på de nya uppgifterna i god tid. Riktigt så var det inte för montören Joe Berg Hedenheim, som hade varit anställd i 20 år när han varslades. Det upprättades listor så han visste att han skulle få vara kvar. Men inte förrän två veckor före semestern fick han veta var på företaget han skulle arbeta sedan. – Jag hamnade på plåten men jag ville vara på måleriet. Jag visste att det fanns de med kortare anställningstid som hade fått välja det. Joe Berg Hedenheim påpekade det för facket och fick som han ville. Men beskedet kom sent och han var kvar på monteringen till sista dagen. – Så jag fick lära mig på plats, det tog ett par veckor innan allt satt. Han står bakom budkavlens budskap. – Turordningen är bland det viktigaste vi har för att känna någon slags trygghet. Ska man kunna säga vad man tycker på sitt jobb behöver turordningen vara kvar, säger Joe Berg Hedenheim. Jan-Olov Carlsson menar att lokala fackliga klubbar inte ställer orimliga krav när det gäller turordningen. – Vi är beroende av att verksamheten fungerar och piskade att hitta lösningar. Och det är fullt möjligt att göra med dagens lagstiftning. I slutet av februari deltar Jan-Olov Carlsson i ett möte på ABF-huset i Stockholm. Seko Stockholm har bjudit in till paneldiskussion. På en bänk i salen ligger pamfletter med rubriken ”Schas! Rör inte LAS!”. Vid det här laget har tiotals klubbar, avdelningar och sektioner i olika fack anslutit sig till budkavlen. – Det är ingen lavin, men det visar att det finns lokala fack som tycker att turordningen är värd att försvara, säger Jan-Olov Karlsson. Dragit nytta av begreppet saklig grund Han har personligen dragit nytta av begreppet saklig grund i LAS. Det var 1993 då han i egenskap av ordförande för gruppstyrelsen på monter-ingen hade delat ut ett informationsblad. – Företaget ansåg att innehållet var uppviglande och varslade mig om uppsägning av personliga skäl. Det blev förhandlingar där det framkom att det inte fanns sakliga skäl för uppsägning. Varslet drogs tillbaka. – Hade förändringarna som det nu talas om när det gäller saklig grund utgjort rättspraxis då är det högst tveksamt om jag hade haft kvar min anställning på Volvo, säger Jan-Olov Carlsson och går sedan in till mötet. Fortfarande anställd, 27 år senare. Banteknikern Eeva Esko är också tacksam över dagens LAS-regler. – Det ger någon slags trygghet att veta att LAS existerar, att det finns en ordning att följa. Hon har lekt med tanken på hur det skulle bli om hon blev uppsagd. Jobb skulle hon nog få, men kanske inte ett fast. Något inom vården, hon har varit undersköterska. – Men jag vet hur mina kompisar i vården har det, minst lika tungt jobb och sämre lön. Jag har en manslön i dag. Och jag vill ju jobba vid järnvägen. Det är ett ansvarsfyllt och omväxlande arbete. Och rallare är rättframma, trevliga människor. Det här är LAS: Lagen om anställningsskydd, LAS, trädde i kraft den 1 juli 1974. Då hade fackföreningsrörelsen länge slagits för att begränsa arbetsgivarnas fria uppsägningsrätt. Lagen handlar om hur arbetsgivare ska sköta bland annat uppsägningar och avskedanden. Turordningsreglerna i lagen innebär att den med längst anställningstid sägs upp sist, om den anställde har tillräckliga kvalifikationer. Det finns undantag: företag med max tio anställda får undanta två personer med kortare anställningstid än andra. Det ska finnas saklig grund för uppsägningar. Arbetsgivaren måste pröva om det går att omplacera innan de säger upp. Arbetsgivare och fack kan genom kollektivavtal komma överens om avsteg från LAS. Förhandlingarna kring arbetsrätten: I januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L står det att ”Lagen om anställningsskydd ska ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”. Det pågår förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter men flera förbund har lämnat förhandlingarna då de anser att förslagen är för långtgående. Övriga förbund fortsätter att förhandla eftersom de ser möjliga vinster, bland annat när det gäller omställning, allmän visstid och a-kassa. Förhandlingarna är pausade under avtalsrörelsen – som nu är uppskjuten fram till hösten på grund av coronakrisen.