Uppror på förlossningen

De senaste veckorna har vi sett hur krisen inom förlossningsvården spridit sig över landet. Rött möter blivande barnmorskor som fått nog av situationen. De hinner inte gå på toaletten, springer mellan tre förlossningar och tvingas skicka hem oroliga förstföderskor efter sex timmar på grund av platsbristen. Barnmorskor i svenska storstäder flyr nu de överbelagda förlossningsavdelningarna och barnmorskestudenter i Göteborg har skrivit ett öppet brev till socialminister Lena Hallengren, med 12 skarpa krav på bättre arbetsmiljö. – Det skapar en etisk stress när du inte har en erfaren barnmorska att fråga och när du inte vågar tacka nej till extrapass utan att veta att du sätter dina kollegor i klistret och kanske äventyrar patientsäkerheten, säger Gabrielle Baker, en av grundarna till Barnmorskestudenternas uppror. Krisen i förlossningsvården i Sveriges storstäder har nått en brytpunkt när det i åratal uppdämda missnöjet med arbetsmiljön lett till öppna protester och aktion. Över 40 barnmorskor har sagt upp sig från Danderyds sjukhus när denna artikel skrivs. Fyra chefer för kvinnokliniken på Södersjukhuset, Sös, i Stockholm likaså. Situationen i Göteborg är inte bättre. På Östra sjukhuset i Göteborg hade sjukhuset i somras över 3 000 tomma arbetspass att fylla i schemat. Semestern avbröts för många barnmorskor som fick kallas in till en arbetsmiljö med ständigt stresspåslag över att inte räcka till för kvinnor i värkarbete och nyförlösta som måste sys, samtidigt som många måste skickas till andra sjukhus på grund av överbeläggningen. Gravida i storstäder kräver i allmänhet mer vård än ute i landet. De är i genomsnitt äldre och andelen utrikesfödda som kräver tolk vid besök är hög. I huvudstaden är också ändtarmsskador vid förlossning vanligare än i resten av landet. Forskare och barnmorskor varnar för att den höga arbetsbelastningen är en anledning till skadorna. Samtidigt kvarstår nya hot om nedskärningar och sparnitens absurda kulmen blev kanske när barnmorskorna på Sös inte skulle få servera nyblivna mammor paprika på smörgåsarna. Barnmorskestudenterna Gabrielle Baker, Anja Björkman, Emelie Sandberg, Helena Tegnér och Tove Casén Nylander.Ett uppmärksammat uppror I Göteborg har nu barnmorskestudenternas praktik på Östra Sjukhusets förlossningsavdelning lett till ett uppmärksammat uppror som sprids vidare bland de fast anställda. Innan de gjorde sin praktik ville hälften av studenterna arbeta inom mödravård och hälften inom förlossningsvård. Ett år senare var det bara 4 av de 31 blivande barnmorskorna som kunde tänka sig att jobba inom förlossningsvården. – Vi var faktiskt chockade, ingen av oss trodde att det var riktigt så illa som det var. Vi märker också att det finns en utbredd tystnadskultur. Många i personalen är rädda för att komma med kritik även om de tycker att arbetsmiljön är bedrövlig. – Vi som är studenter, och ännu inte behöver vara rädda för att förlora jobb på grund av att vi talar klarspråk, känner en skyldighet att skapa förändring genom att berätta hur det ligger till, säger barnmorskestudenten Gabrielle Baker. Tolv krav i öppet brev Gabrielle Baker är en av initiativtagarna till det öppna brevet till socialministern. Brevet börjar: ”Vi skriver detta brev till er då vi genom vår utbildning och praktik fått god inblick i förlossningsvården och kvinnosjukvården i Västra Götalandsregionen och en arbetssituation som vi efter examen vägrar stå bakom.” – Alla de tolv kraven handlar om arbetsmiljön. Det är att kunna återhämta sig från ett i grunden väldigt krävande jobb. Att kunna gå på toa under sitt arbetspass, vilket borde vara självklart men långtifrån är det. Att det finns en erfaren barnmorska att fråga – för som det ser ut nu slutar de äldre och erfarna barnmorskorna och den förlusten kan inte ersättas av ständigt nyutexaminerade barnmorskor. Vi behöver rimliga arbetsvillkor så att även de med många år i yrket stannar kvar och kan handleda oss nya. – Många politiker upprepar ständigt hur viktigt det är att utbilda fler för att täcka brister i vården, men det räcker inte om du ständigt tappar den erfarna personalen, säger Gabrielle Baker. Problemen som barnmorskestudenterna ser är alltså inte en brist på arbetsför personal överlag. – Det råder inte brist på barnmorskor, det råder brist på goda arbetsvillkor så att de stannar på just sjukhusens förlossningsavdelningar. Jag pratade med en barnmorska idag, hon har jobbat 20 år i yrket och har nu sagt upp sig. Hon blev inte tillfrågad en enda gång om varför – det finns ett ointresse för oss som arbetar på golvet, i kärnverksamheten. Fysiska konsekvenser Under sin praktik på förlossningen har Gabrielle Baker upplevt hur samma barnmorska har flera födande att ta hand om, och att kvinnor som inte är i utdrivningsskedet av en förlossning inte får någon kontakt med personalen på flera timmar. Situationen leder, berättar Gabrielle Baker, även till fysiska konsekvenser som fler kejsarsnitt och sugklockor, och fler allvarliga bristningar som måste sys. Hon menar att barnmorskeyrket fortfarande är lågprioriterat, vilket märks när det gäller lön och arbetsmiljö, likt andra yrken där det mest arbetar kvinnor. – Vår yrkesgrupp har alltid kämpat i motvind. Hade det varit män som jobbat eller vårdats hade det sett helt annorlunda ut, menar Gabrielle Baker. Det hon och hennes kollegor sett och erfarit på förlossningen har också en tydlig klassaspekt. – Vita mammor från över- och medelklass, som kan tala för sig och som har kontakter och självsäkerhet, de får oftare den vård de ber om även i den här situationen. Till skillnad från kvinnor utan svenska som modersmål som inte klarar att protestera mot att skickas hem efter sex timmar, trots att de är utmattade och kanske redan har tre små barn hemma som de också ska ta hand om. – Det som gäller i samhället i övrigt gäller även på förlossningsavdelningarna, det är viktigt att komma ihåg. Upprorets 12 krav 1. Möjligheten att under vårt arbetspass kunna ta vår rast, äta vår lunch och gå på toaletten. 2. En trygg introduktion till yrket genom ”trygg start-programmet” med 12 veckors introduktion och mentorskap så att vi kan utvecklas till kompetenta barnmorskor. 3. En period på minst 6 månader där vi enbart vårdar en födande åt gången och att klinikens strävan skall vara en aktivt födande per barnmorska. 4. Inget tvång till att arbeta treskift, det bör vara frivilligt, för att kunna kombinera vårt yrkesval och samtidigt kunna träffa våra familjer. 5. Arbetstidsförkortning likt den som finns på förlossningen i Varberg med 34h/vecka vid blandad kväll och dagtjänstgöring vore önskvärt så vi hinner återhämta oss mellan våra arbetspass. Att Varberg i dagsläget erbjuder den arbetstidsförkortningen tillsammans med 12 veckors introduktion gör att flera av oss ser det som ett alternativ att söka oss till Varberg istället då pendlingstiden från Göteborg blir försumbar mot arbetstidsförkortningen. 6. Vi ser det som rimligt att lönepåslaget som införts på Östra sjukhuset på 5 000 kronor i månaden blir permanent och även innefattar NÄL och SÄS för att barnmorskeflykten ska upphöra omgående. Många av oss har arbetat i flera år som sjuksköterskor och har redan löner långt över ingångslönen som idag erbjuds på förlossningen. 7. Ingen ska behöva jobba delade helgturer, eftersom även barnmorskor har behov av ett socialt liv och återhämtning. 8. En fungerande sommarbemanning där vi kan ta ut vår semester i lugn och ro utan avbrott, uppskjutande, beordringar eller sms om att komma in på extrapass och dubbelpass för att lösa bemanningen. 9. Möjlighet till kombinationstjänst med 50 % på förlossningen och 50 % på barnmorskemottagningen och att ”caseload” övervägs som arbetsmodell, eftersom det finns god evidens för att det avsevärt förbättrar upplevelsen för våra födande och minskar risken för utbrändhet för barnmorskor. 10. BB bör prioriteras och bli en fungerande verksamhet om det ska finnas krav på rotation mellan förlossning och BB, eftersom ingen barnmorska vill tvingas medverka i den vård som nu bedrivs där. 11. En öppenhet och kultur där vi kan föra diskussion och framföra kritik utan att den tystas ner och utan repressalier, eftersom vi vill vara med och positivt påverka verksamheten och vara en del av den i många år framöver. 12. Att VGR ska jobba mot en differentierad förlossningsvård med mindre enhet där vi får lov att utöva vårt yrke och handlägga den normala förlossningen i en hemliknande miljö för att minska de medicinska interventionerna som i nuläget krävs för att ”löpande band-förlossningen” ska fungera. Läs mer om förlossningsvården här: För Kirunamammorna finns bara en väg till BB

Klimatet kräver en annan ekonomi

Rött har träffat Vänsterpartiets klimatpolitiska talesperson Jens Holm och diskuterat ekosocialismen med utgångspunkt i sommarens extremväder, FN:s senaste klimatrapport och hans nya bok Pandemin som möjlighet. I en alarmerande rapport visar FN:s klimatpanel att klimatet nu förändras mycket snabbt på jorden. Glaciärer smälter, öknar breder ut sig och korallrev bleks och dör. Bränder, översvämningar och stormar blir mer intensiva. I somras förvandlades tyska gator till floder, det var 49 grader i Kanada och svåra bränder i Grekland. Rapporten konstaterar också detta: ingen kommer undan klimatförändringen. Aldrig har det varit så mycket koldioxid i atmosfären, och särskilt värmeböljor kopplas starkt till människans utsläpp. Rapporten bekräftar att om vi vill begränsa klimateffekterna behövs det mycket ambitiösa utsläppsminskningar. ”Ingen kan vara en sann socialist eller marxist i det tjugoförsta århundradet utan att erkänna det fulla allvaret av planetens ekologiska kris. Antingen är vi i framkanten av kampen för att skydda jorden som ett hem för mänskligt liv, och ett hem för oräkneliga arter, eller så är vi på den sidan som innebär systemets kreativa utrotning av jorden som vi känner den.” Så hårt uttrycker sig John Bellamy Foster, sociologiprofessor, författare och nestor i klimatkampen i en intervju med The New Left. Pandemin har gett nya politiska tankar Vänsterpartiets klimatpolitiska talesperson Jens Holm tar kampen på lika stort allvar. Ändå innehåller hans aktuella andra bok, faktiskt, mycket hopp. Utgångspunkten är pandemin, covid-19, som svept över världen och tragiskt tagit så många liv. Men även gett liv åt nya politiska tankar och förslag om hur samhället kan förändras. Jens Holm inleder med att citera Winston Churchill, som lär ha yttrat ”låt inte en bra kris gå till spillo”, och det är just precis vad vi inte borde, menar han. – Under pandemin såg vi ett viktigt skifte. Människor upptäckte och värdesatte relationer på ett nytt sätt. Vi upptäckte och värdesatte vår relation till naturen, och djuren. Väldigt många har lärt sig att smittor i form av pandemier härrör från djurriket, men de mångfaldigas och sprids lavinartat först när de landar i djurfabrikerna där de muterar – i kycklingfabriken, i minkuppfödningen – och sedan sprids vidare i muterad form till människor. Det här är helt och hållet ohållbart och det har gått upp för många. – Jag tror att stödet för att avveckla intensiv djuruppfödning med djurfabriker, transporter och gigantiska slakterier i dag är större än på länge. Vi kan börja med att stänga pälsindustrin, som varit grogrund för muterade virus. – En så här stor förändring över hela världen gör något med människor, det vore naivt att tro något annat! säger Jens Holm med eftertryck. När han var ung student i Uppsala handlade ekosocialism mer om att ta ett personligt ansvar. Att han själv i vardagen skulle påverka andra, att personligen leva som han lärde, leva ekologiskt och socialt hållbart. – Nu ser jag mycket tydligare att vi måste styra om ekonomin så att hela ekonomin blir hållbar. Vi måste gå ifrån flera decennier av nyliberalism och åtstramningspolitik till en helt annorlunda ekonomisk politik som är mycket mer expansiv, men expansiv på de områden och på de sätt som naturen tillåter. Går det att vara hoppfull i den här processen? – Ja, alternativet är att dra en matta över sig och kapitulera, och det kan aldrig vara ett alternativ för vänstern. Och vi i vänstern har en stor fördel och det är att när vi lyckas presentera våra förslag vet vi att de gynnar det stora flertalet i samhället, så vi kan bygga en folklig förankring för vår politik. Jens Holm anser att vi borde ha en Lex Preem, som han kallar det, en lagstiftning i Sverige som säger att etablerandet av nya företags verksamheter inte får strida mot Sveriges klimatmål. Någon sådan lagstiftning har vi inte i dag. Han anser också att vi behöver förbjuda fossila drivmedel och fossil energi överlag. Vi behöver förbjuda bilar som drivs med bensin och diesel och investera aktivt i kollektivtrafiken och taxiflottan, helst så att de går över helt och hållet till elektriska fordon. – Vissa företag kommer inte att vilja eller kunna vara med i den omställningen och de kommer att gå under. Andra företag och verksamheter kommer att uppstå. Så är det bara, så är det i alla stora transform-ationer. Om vi tittar på några av de svenska storbolagen: LKAB, SSAB, Cementa, Volvo. Alla säger nu att de vill ställa om för att ha en hållbar produktion, men det kräver mängder med el. Hur ser du på deras möjligheter att bli gröna? – Jag tror verkligen att bolagen inom det som kallas Hybrit menar allvar. Vattenfall, LKAB, SSAB, den svenska järn- och stålproduktionen och gruvnäringen, jag tror att de är seriösa när de säger att de vill gå över till en helt och hållet fossilfri produktion utan utsläpp. Att de behöver väldigt mycket el är nästan det lättaste i det här. Därför att elkablar, elledningar, produktionen av el, kan byggas upp även om det är stora investeringar som krävs. Men sen gäller det ju att de verkligen gör den här omställningen på riktigt. Jens Holm syftar till exempel på Cementa på Gotland, som varit i fokus för sommarens debatt kring tillståndet att bryta mer kalk, eftersom grundvattnet hotas. Många företag och även fackförbund menar att Sverige kommer att få brist på cement och tillståndet har förlängts tillfälligt, men miljörörelsen är skeptisk. – Det är uppenbart att Cementa under lång tid inte har tagit tillräckligt ansvar för grundvattnet och miljön i vidare bemärkelse. Därför är jag inte förvånad över Mark- och miljööverdomstolens dom, säger Jens Holm. Industrierna måste ta risker Det råder även tveksamhet kring hur företaget ska minska sina utsläpp vid produktionen av betong. Cementa avser att trycka ner de stora utsläppen i berggrunden igen, som en koldioxidlagring, men, påpekar Jens Holm, det är en teknik som ännu inte finns i en uppskalad och industrialiserad form. – Det är väldigt osäkert att förlita sig på deras planer, jag tycker att de här industrierna måste vara beredda på att ta merparten av de investeringarna själva. Det är stora risker de tar, men de måste ta de riskerna. De får räkna hem investeringen på betydligt längre sikt än med dagens kortsiktiga och oansvariga marknadstänkande. Det här är ändå inom ramen för ett kapitalistiskt system? Hur ser du på att det systemet överhuvudtaget kommer fortleva? – Det är ju så vårt ekonomiska system ser ut i dag, men jag och Vänsterpartiet vill ha en ekonomi som inte är baserad på kapitalism, utan som baseras på långsiktiga, hållbara investeringar för hela samhället. Men tittar vi på dagens ekonomi finns mycket av ägandet redan i offentliga händer. Ta LKAB, 100 procent statligt bolag. Vattenfall 100 procent statligt bolag. I de andra bolagen finns stora pensionsfonder, även dem kan man ju påverka genom ägandet. Är det alltså möjligt att fortsätta ha privata företag i ett ekosocialistiskt samhälle? – Ja, det kan fungera bra inom ramen för ett socialistiskt samhälle, men det som inte fungerar är kapitalismens grundläggande funktionssätt. Det handlar om att kapitalismen bygger på en ständig expansion, kapitalismen måste hela tiden öka, hela tiden måste ekonomin växa och äta sig in i nya områden för att fortsätta generera en profit till ägarna. – Från vänster har vi kritiserat kapitalismen för att den ofta genererar vinstmaximering genom att exploatera arbetarklassen, men kapitalismen är ju också extremt expansiv när det gäller naturresurser och söker hela tiden nya naturresurser att exploatera och vill göra det till lägsta tänkbara pris. Den där rovdriften, det är den vi måste komma åt. Därför är kapitalismen ett produktionssätt som vi behöver ersätta med en helt och hållet annan ekonomi som inte baseras på den där ständiga ackumulationen. Vad finns det för insikt om den här problematiken, globalt och i Sverige? Vilket håll går utvecklingen åt? – I dag har vi en kapitalism på steroider. Kapitalismen är som ett skadeskjutet djur. Man söker desperat efter nya marknader att exploatera, man förlägger jättemycket produktion till Kina, som är världens största diktatur, där arbetare behandlas som de gjorde här i Europa för 200 år sedan; de har inga rättigheter, de har minimala löner och så vidare, och man kan exploatera naturen precis som man vill. Men jag tror att det här är de sista dödsskälvningarna från kapitalismen. Alla ser att det här är ett ekonomiskt system som driver oss mot en avgrund, både socialt och ekologiskt. Det finns också goda tecken som du nämner i din bok, som att Biden i USA gör en jättesatsning på klimatet. Du pekar samtidigt ut Sverige som senfärdigt när det gäller att göra liknande satsningar. Varför ligger Sverige efter? – Huvudproblemet för Sverige är att vi är ett av de mest åtstramande länderna rent ekonomiskt i hela den industrialiserade världen. Både S-märkta och borgerliga regeringar har under decennier satt en ära i att ”spara i ladorna” istället för att göra de nödvändiga investeringarna. Internationellt säger vi att vi tar klimatet på stort allvar och visar upp fina mål för minskade utsläpp, men i praktiken ligger vi i bottenligan vad gäller offentliga investeringar. Och det beror på att vi har en åtstramningsekonomi fortfarande. Men det här förändrades alltså under pandemin? – Ja, det är därför jag ser att det finns en öppning. För under pandemin har regeringen lånat drygt 300 miljarder kronor för att rädda svensk ekonomi, rädda jobb och företag, men det här har egentligen inte varit några långsiktiga investeringar utan det är pengar som de har sprätt iväg bara för att företag inte ska gå i konkurs. Det kan ha varit viktigt, men ett problem med de här stöden är att regeringen har ställt alldeles för svaga motkrav, och därför har vi kunnat se utdelningar av stora bonusar till företagsledningar exempelvis. Regeringen har också gett flyget mer än tio gånger så stora stöd som järnvägen. – Det vi behöver göra nu går långt utöver de här stöden, det är att satsa lika mycket eller mer pengar på långsiktiga investeringar. Det är det som Biden har förstått, liksom många andra länder. De har drabbats hårt av pandemin men säger nu att vi måste se möjligheterna som pandemin visat för att bygga hållbara ekonomier, hållbara samhällen. Så vad är det som skulle behöva göras i Sverige och i vilken ordning? – Vi behöver investera i hållbar infrastruktur: rusta upp och bygga ny järnväg, bygga stråk av cykelvägar, hållbara godstransporter, både på järnväg och till sjöss. Vi behöver bygga om våra städer så att vi får städer utan massbilism, där man kan ta sig fram med bra kollektivtrafik. – Sen har vi industrin, som står för nästa tredjedel av utsläppen. Här går det mycket via elektrifiering. Vi måste få bort kol och koks inom den svenska basindustrin. Vi behöver också se till att vi har ett skogsbruk som är mycket mer hållbart än i dag när vi inte tillämpar stora kalavverkningar. Det handlar också om att gå högre upp i värdekedjan, så att vi använder mer av träden till det som är beständigt, till exempel trähus och möbler, inte mal ner riktiga träd till flis. – Vi behöver också omfördela inom ekonomin så att en större andel av ekonomin baseras på konsumtion av offentliga tjänster, och mindre på privat konsumtion. Det kan vi styra genom skatter och transfereringar, där höginkomsttagare och utsläppare bidrar mer till det gemensamma. En generellt förkortad arbetsvecka skulle också bidra positivt till detta. Frågan om biobränsle har blivit mycket infekterad, också i och med att Miljöpartiet har låst sig vid samma ståndpunkt som skogsbolagen och inte vill kännas vid kritik mot att riktiga träd används i riklig mängd för att bli just biobränsle. – Biobränsle bör bara produceras av restprodukter från jordbruk och skogen, men dagens biobränsleproduktion sätter stor press på skogsbruket och markanvändningen överlag. Det är dessutom så att 80 procent av vår biodrivmedelanvändning kommer från importerade produkter. Vi är en av världens största importörer av biobränsle och det handlar till exempel om palmolja från plantager i Sydostasien. Vi behöver istället ha en strategi för att producera biobränslen i mindre utsträckning och just selektivt från restprodukter. Tillbaka till den initiala frågan om ekosocialism. Det finns de som menar att miljörörelsen och arbetarrörelsen är svåra att förena, att det handlar om, i alla fall delvis, motstridiga intressen. Hur ska arbetarrörelsen och miljörörelsen lyckas bättre i försöken att inse att vi har gemensamma intressen? – Jag tror att Vänsterpartiet har en helt unik roll här som en brobyggare, när det gäller att övertyga ekologistiska aktivister för socialism och socialister att ekologiska frågor och kamp för jämlikhet och rättvisa hör ihop. Jens Holm Ålder: 50 år Bor: Stockholm Familj: Fru, två barn och hunden Sally Gör: Klimatpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och ordförande i Trafikutskottet, tidigare EU-parlamentariker Aktuell med: Pandemin som möjlighet – så blir återstarten hållbar och rättvis, 2021, Sjösala förlag Tidigare utgivet: Om inte vi vem, 2017, Sjösala förlag