Hoppa till huvudinnehåll

Foto: Elin Berge

Juristen och kvinnokämpen Gudrun Nordborg: Prioritera frågan om mäns våld mot kvinnor och barn!
2021-05-20
Sveriges Riksdag har fått en ny stark röst för kvinnors och barns rättigheter. Gudrun Nordborg, feministen, aktivisten och brottsoffer-juristen från Umeå, ersätter Jonas Sjöstedt på Västerbottensbänken, och hon tänker bidra med ett långt livs kunskaper om kvinnors och barns rättigheter och se till att frågan om mäns våld prioriteras inför valet 2022. När jag intervjuar Gudrun den här förmiddagen har det varit ännu ett nyhetsinslag i radio om att mäns våld mot kvinnor ökar under pandemin. Utsatta kvinnor, och barn, stängs inne med sina förövare och dessutom förövare som kan skylla på restriktionerna för att hindra kvinnan från att gå ut och träffa vänner eller anhöriga: ”Nej, du kan inte träffa din mamma, då riskerar du att smitta mig” har blivit en del av den förtryckande repertoaren, enligt kvinnojourerna. – Pandemin tvingar oss på nytt att inse att det här våldet finns i mångas vardag, säger Gudrun Nordborg på zoomlänk från Umeå. Med sina 74 år är hon tredje äldst i riksdagen, efter Barbro Westerholm (L) och Thomas Hammarberg(S). Det märks att Gudrun är starkt präglad av 70-talets ” allt-är-möjligt-vindar” när den feministiska rörelsen började ta form och kvinnor krävde jämställdhet både inom och utanför hemmet, och även stärkt av att trycket underifrån med protester, demonstrationer och strejker också kunde manifesteras i konkreta reformer. Gudrun Nordborg är högutbildad jurist utan att krångla till saker, hon jobbar på sida vid sida med andra och hon creddar hela tiden under samtalet dem hon jobbat med. – Eftersom jag är ny har jag ibland mycket att läsa in i till justitieutskottet som de andra redan är insatta i, men då tar jag rygg på Linda Snecker och så har vi en fantastisk politisk sekreterare, Anastasia von Born, till hjälp, säger Gudrun Nordborg. Hennes expertområde är brottsofferfrågor men hon vill också bidra på andra politiska områden som klimat och ”norrlandsfrågor”. Just nu hoppas hon mycket på en lagrådsremiss där barn som bevittnat våld mot t ex mamma, syskon eller husdjur ska betraktas som brottsoffer fullt ut, bli målsägande på ”juridiska”. – Jag har agerat i många år för en sån reform, och det känns så starkt att jag troligen får vara med om att förverkliga den, säger Gudrun Nordborg. På 70-talet när hon började engagera sig i frågan om mäns våld mot kvinnor då var det många som sa ”nu ljuger du” när hon och andra tog upp det. – Min egen världsbild förändrades. Jag var tidigt berörd av klass, utifrån min uppväxt i Karlshamn som var fattig, och erfarenheter jag har gjort som klassresenär. Men den makt som kön kan laddas med insåg jag inte förrän då. Kvinnohus. En sak som Gudrun Nordborg är mäkta stolt över är att hon var med i kvinnohusockupationen i Umeå 1983.Det feministiska uppvaknandet kom med närheten till kvinnojouren och alla förtroenden från kvinnor. – Där kom arbetskamrater, grannar, barndomsvänner och berättade om erfarenheter så då tränger sig våldet nära inpå, men många säger fortfarande: det har jag aldrig märkt. Och det gör man ju inte heller om man aldrig vågar kolla av det på riktigt, eller fråga: Varför är du så nedstämd? Vad är det där för blåmärke? De flesta kvinnor som lever med en kontrollerande och våldsam partner har inte ens blåmärken, utan kan reagera genom att bli mer slutna, och uppfattas som tråkigare. – Jag brukar ta som exempel i undervisningen: Om jag skulle ha varit utsatt för ett rån eller en misshandel på gatan så har jag ju inga problem med att berätta det för mina arbetskamrater eller vänner, och de skulle kolla upp och fråga: hur går det, hur känns det, klarar du av att gå på den där gatan igen? Men när det gäller övergreppen i det privata är offret rädd att inte bli trodd. Nu finns ju ett mycket stort politiskt intresse kring det öppna våldet mellan unga män i förorter, det så kallade gängvåldet. Särskilt från högern kommer många repressiva förslag. Vad säger det dig? – Jag skulle säga att det är viktigt att se sambanden. Vad har de gängkriminella haft för upplevelser av våld under uppväxten? – Varför frågar vi inte vilka våldsupplevelser de här pojkarna och unga männen haft som barn? Såna yttranden kommer då och då från både forskare och polisen, men det är som att detta aldrig får fäste. Vi måste ju förstå att våld i hemmet också öppnar för våld i samhället. Det skapar en ökad risk för att våldet blir ett maktmedel också för dem. Att koppla ihop det privata våldet i hemmen med våldet i det offentliga, ser du att det är en uppgift för oss i vänstern som vi måste bli bättre på? – Ja vi behöver bli bättre på det även vi. Själv försöker jag få in det i våra motioner och påpeka det i utskottet, men arbetat mot våldet måste prioriteras på alla nivåer, också ur brottsofferperspektiv. Vi måste bli bättre på att ta hand om barn som drabbats, ge dem betydligt bättre stöd och hjälp så att de kommer ur sina trauman. För att hjälpa barnen måste vi också stödja mödrarna. Och ifrågasätta prioriteringen av gemensam vårdnad och umgänge också med en våldsam förälder. Vilket annat brottsoffer kan vi pressa att träffa sin förövare? Nu kommer rapporter om att kvinnojourerna är nästa välfärdsområde som privatiseras. Kommentar? – Det har ju funnits en förhoppning i kvinnorörelsen att de offentliga institutionerna skulle lära sig problematiken och successivt ta över de ideella jourernas arbete, men när de inte gör det, och ändå vill ta över, och dessutom gör kvinnors skydd till marknad, så blir det ju katastrofalt för de utsatta kvinnorna och barnen. När de ideella jourerna tappar inflytande och resurser stärker det pappans makt, menar Gudrun Nordborg, och ofta används barnen som ett sätt att behålla makten över kvinnan. – Jag tycker att den analys man kan göra och som jag brukar göra när jag föreläser vilket jag ju fortfarande gör, det är att vi låtsas en jämställdhet som inte finns. Historiskt har makten över kvinnor i det privata flyttats från fadern som bestämde allt över dottern, till den äkta maken ”tills döden skiljde dem åt” och i vår nutid med rätt till skilsmässa/separation till fadern till hennes barn, menar Gudrun Nordborg. – Om du har barn med mannen som använt våld mot dig och/eller barnet är det ändå stor makt på faderssidan. En man kan svika sitt barn, barnet har inget rätt att träffa pappa om inte pappa vill, men barnet är oftast tvunget att träffa pappa om pappa vill! Organisering. Umeå är en röd och väldigt feministisk stad. Det beror enligt Gudrun Nordborg på att kvinnorörelsen på 70-talet hade en stark basorganisation i Kvinnor och arbete i Västerbotten, som förgrenat sig i mer aktivism i nya generationer.Vänsterpartiet är ju ett socialistiskt och feministiskt parti, det ska vara lika viktigt. Du som varit aktiv feminist så länge, hur tycker du det stämmer? – Jag tycker inte att feminismen har den viktiga och fördjupade plats som den borde, inte Vänsterpartiet heller. Klass är självklart att vi ska prata om och vi kan prata om teoribildningar om ekonomi och socialism, men feminismen då? Många säger: jag är för jämställdhet, men det är inte feminism. Jämställdhet är en målsättning. Varför är vi inte där och varför kommer vi inte framåt? Här finns också spännande teorier. – Vi måste jobba mer rörelseorienterat, nerifrån och upp. Alla förändringar av makt pga av klass eller kön, måste börja på golvet, nere i de levda verkligheterna. Sedan kan det stiga uppåt. Till sist Gudrun, du är från Umeå, liksom Jonas Sjöstedt. Vad är grejen med Umeå, varför är Umeå både så rött och feministiskt? – Det hänger ihop med flera saker. Det var väldigt starka röda rörelser sedan 70-talet och har fortsatt sen dess, och kvinnorörelsen har varit stark. Det hänger ihop med att vi varit bra på att organisera oss. Vi hade en stor basorganisation som heter Kvinnor och arbete i Västerbotten som förgrenade sig i flera – kvinnor för fred, kvinnojourerna, kvinnohusföreningen, som fortsätter att leva. En sak som Gudrun är stolt över är att hon var med i kvinnohusockupationen i Umeå 1983. – Många hade ju småbarn och jobb och vi trodde att vi skulle klara en helg, men det bara växte. Det höll på i tre månader och vi gjorde många aktioner och debatter. Det var en fantastisk tid, det satte spår, det inspirerade både politiskt och till forskning om makt och kön. Huset revs tyvärr; det kom 60 poliser mot sex kvinnor, berättar Gudrun med ett snett leende. – Men då hade vi fått möbler och pengar som gåvor så att vi kunde hyra en sjurummare och fortsätta verksamheterna. Och sedan blev det kvinnohus på riktigt när vi fick en annan gul villa av kommunen. – Umeå har nu en av Sveriges äldsta och bästa kvinnojourer, som också har byggt på samverkan över generationer; flera av de äldsta är kvar, och nu är det nya tjejer och kvinnor som har anslutit, säger Gudrun Nordborg. Fakta Gudrun Nordborg Gör nu: Riksdagsledamot, suppleant i justitieutskottet Tidigare: lärare vid Social-högskolan, universitets-lektor vid rättsvetenskapliga institutionen på Umeå Universitet, ordförande i Kvinnohusföreningen, informationschef vid Brottsoffermyndigheten, författare till flera läroböcker och antologier om kvinnors och barns rätt bla ”Kvinnors rätt”, ”Makt & kön” och ”13 perspektiv på kvinnors rätt”. Sedan 2010 juris hedersdoktor vid Samhälls-vetenskapliga fakulteten på Umeå universitet.
America Vera-Zavala om Hijabis
2017-02-14
– Egentligen skulle jag önska att jag inte behövde göra den här pjäsen. Och att de här tjejerna skulle vara som vilka tjejer som helst. Men nu ser det ut som det gör och då tror jag att det är väldigt viktigt att de här historierna berättas. Hela hösten har pjäsen Svenska Hijabis fyllt teatersalonger över hela landet. Fem unga muslimska kvinnor har spelat fram sina liv omgivna av virvlande, böljande slöjor och till toner av Carolas ”Främling”. Och med välmenande, föraktfulla eller taktlösa kommentarer, från ett mainstream-Sverige som ofta inte ser människan om hon har en slöja på sig. ”Vi kan inte åka Finlandsbåt, för då kan ju inte du följa med”. ”Ska inte du bli bortgift i sommar?” Benin Al-Najjar, Ruhani Islam, Maryam Dinar, Sarah Ameziane och Shama Vafaipour heter de fem unga kvinnor ur vars verkliga liv America Vera Zavala skrev manus till pjäsen. Det är en arbetsform som kallas communityteater; hur man med teatern kan ge röst åt dem som behöver den och skapa social förändring. Var med och startade Attac America Vera Zavala är en av våra mest kända svenska aktivister. Hon var med och startade organisationen Attac, har skrivit böcker om global rättvisa och deltagande demokrati och jobbade tidigare för Vänsterpartiet, bland annat i Bryssel. Sedan 2007 har hon varit verksam som dramatiker på heltid och skrivit uppmärksammade pjäser om allt ifrån Gruvstrejken, papperslösa, kriminella gäng i förorten och författaren Sara Lidman. När vi gör intervjun sänds hennes radioteater Att läsa Peter Weiss i repris på Kulturadion i P1 i anslutning till att Weiss skulle ha fyllt 100 år. Handlingen i pjäsen kretsar kring medlemmarna i en liten bokcirkel som sitter och läser Weiss medan en till synes oskyldig man blir skjuten i ”Vårort” och ungdomar kastar sten. Allt America Vera Zavala gör kretsar kring brännande samhällsfrågor. Hon har lämnat politiken och ändå inte. – Hade jag velat hålla på med politik hade jag ju varit kvar där och försökt ställa upp i val, säger America. Men jag vill verkligen hålla på med teater och därför är jag väldigt glad för de riktiga teaterrecensionerna som vi fått för Svenska Hijabis. Jag vill göra så bra scenkonst som möjligt, sen vill jag göra annan scenkonst och berätta andra berättelser. På det sättet har jag inte lämnat politiken. – Det här är inte ett förtäckt sätt att driva politik utan mitt mål är att jag vill göra så bra teater som det bara går med de medel som står till förfogande. Har vi för lite politisk teater i Sverige? – Det stora problemet är att många i Sverige som håller på med teater är väldigt övertygade om att de är vänster, men de har inte en aning om vad vänster är, och de tror de håller på med politisk teater trots att de inte gör det. – Där skiljer jag ut mig för jag har helt andra kontaktytor, med helt andra grupper i samhället. America var inbjuden, men tackade nej, till den uppmärksammade kulturdebatt på Stockholms Stadsbibliotek om ”n-ordet” där Staffan Valdemar Holm, före detta Dramatenchef, klippte sönder sitt lånekort i irritation över att samtalet blev utsatt för kritik och inställt. Och där Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet gick ut hårt och menade att taket har sänkts på grund av identitetspolitiken. – Hela den debatten är ett sorgligt exempel på att det inte har hänt så mycket, det svenska kulturlivet är fortfarande väldigt vitt, väldigt manligt, samma berättelser, men man slår tillbaka med kraft mot den ”onda” identitetsproblematiken som utnämns till problemet, säger America. – Som att det verkligen hotade den vita manliga bastionen, som om den skulle kvävas och gå under av att det kommit in så många rasifierade och kvinnor. Något håller på och händer Men någonting håller på och händer, inte minst med den här generationen unga muslimska kvinnor, betonar America. Det var därför hon så gärna ville göra Svenska Hijabis. – Det har hänt på bara ett par år. Det kommer modesajter, Dolce&Gabbana har haft modeller med hijabis på catwalken och på New Yorks modevecka nu var det muslimska modeller som fick jättemycket uppmärksamhet. Nu vid OS var det också flera som vann medaljer, med sjal. – Från början hade jag en idé om att det skulle vara kvinnor i olika åldrar. Normalt sett är det främmande för mig att göra en pjäs med 20-åriga tjejer, jag tycker om rynkor och runda kroppar, men här blev det naturligt med bara unga eftersom den här generationens muslimska kvinnor står för något nytt. På ett väldigt bra sätt. – På andra sidan har vi IS, högerterrorism, diskrimineringen, ja, så är det, men vi har också detta: en massa unga muslimska kvinnor som tar plats och säger: jag är intresserad av mode, jag vill boxas, jag är intresserad av formgivning. De här sakerna finns parallellt. – Därför kändes det helt rätt att ta den här generationen som är förändringsagenter. America Vera-Zavala började tänka på att göra en pjäs om Hijabis redan efter 11 september 2001, och trodde att någon annan skulle hinna före henne, men så blev det inte. – Förutom allt som hände efter det, hur världen förändrades och islamofobin följde, har jag en politisk lillasyster, ”Aisha” som står mig väldigt nära och som blev trakasserad av polisen, det här var 2005–2006. Hon hade sin brors namn i en telefonbok som hittats i London, vilket gjorde att Scotland Yard gick in hos henne, genom fönstret, som i en film, berättar America. Polisen beslagtog arabiska bokomslag hos ”Aisha” medan hon satt upptryckt vid väggen, och därefter kom en SÄPO-agent fram till Aisha och sa: ”Vet din bror om att du har västerländska kläder på dig?” – Den meningen satte sig hos mig, agenten som är helt övertygad om att det är brodern som bestämmer över familjen. ”Hot mot den sekulära demokratin” Resan mot premiär på Svenska Hijabis har varit allt annat än enkel och arbetet började förra våren med en debattartikel i GP, där en frilansjournalist skrev att America och teamet bakom uppsättningen var ett hot mot den västerländska sekulära demokratin. – Därefter organiserade Sara Mohammad en mejlprotest där en massa människor skickade mejl till Dramaten och protesterade mot att detta överhuvudtaget skulle sättas upp. Men jag tror att vi gjorde någonting synligt då, motståndarna tog ut sig, för det förekom inte några proteststormar under hösten. En kolonial, reaktionär våg Förtrycket mot kvinnor i slöja är annars en del i vad America kallar en reaktionär våg. – När det gäller den här besattheten av slöjan är den ett uttryck för en gammal, först fransk och sedan kolonialism överhuvudtaget. Man erövrade länder; i Frankrike är det ju i första hand Algeriet, där de här kvinnorna gömmer sig bakom slöjan, man ska erövra landet, man ska erövra kvinnorna. Man ska avslöja dem. Händelsen i våras när de franska poliserna skulle tvinga av kvinnan burkinin på stranden är närmast övertydlig, menar hon. – Den som inte ser den historiska kontexten kan möjligen tro att det här är någonting nytt, men för oss andra är detta urgamla rester av kolonialt tänkande och diskriminerande föreställningar om att man måste rädda mörka kvinnor från mörka män. De här kvinnorna får aldrig ha någon egen agenda, antingen är de tvingade av sina män eller av sina bröder. Om de säger att de har valt slöjan själva så är det därför att de inte förstår hur förtryckta de är. – Det finns aldrig någon möjlighet för dem att ha valt något själv. America kallar sig själv inte-religiös men ser att slöjan för dem hon mött är uttryck för en relation till Gud, väldigt privat och personligt. – Men det har också blivit viktigare att gå in i en religion och kanske visa vad som händer när det västerländska samhället uppträder islamofobiskt och diskriminerande, så det finns ju också något politiskt i det. – En del feminister tycker att de här kvinnorna inte har fattat, att de måste räddas. Och samtidigt finns det alltså en ung våg av antirasistiska feminister, jag tänker på dem som har tagit över Bang och de som har Rummet.se, och som ser något annat. Det är hoppingivande, säger America Vera-Zavala.