Filosofen Jonna Bornemark om NPM: Det är samhällets tvångssyndrom

NPM, New Public Management, ett styrsystem från näringslivet har letat sig in i minsta skrymsle även i det offentliga. Hemtjänstpersonal, läkare och lärare tvingas ägna allt mer tid åt att sitta framför datorn, istället för att ägna tid åt de gamla, de sjuka och eleverna. Med hjälp av filosofen Jonna Bornemark reder vi ut vad som hänt, och varför? Vad tänker du på när du hör NPM- New Public management? Kanske en stor lagerhall där unga utan fast anställning övervakas sekund för sekund. Eller hemtjänstpersonal som stresskör mellan multisjuka äldre. Jonna Bornemark, professor i filosofi, har skrivit sina två senaste böcker med NPM i fokus och för henne är NPM – en förskjutning. Makten i arbetslivet har förskjutits från lärare, undersköterskor, socialsekreterare och läkare. Istället för att prata med de människor som de är till för att stödja på olika sätt, sitter de framför datorn och organiserar kolumner och fyller i dokument. – De här personerna dras och vill till de mellanmänskliga mötena, men tvingas bort från dem för att formen kräver det, säger Jonna Bornemark. Hon har till och med kallat New Public management för ett samhälles OCD, tvångssyndrom. – Det hänger ihop med en fixering vid mätande som den enda typen av reell kunskap. Och när vi får den typen av fixering så blir det just nån slags tvångssyndrom, att vi ska mäta allt som låter sig mätas. Och att det är det som är det viktiga. Att det är det som är kvalitetsarbete. Började redan på 60-talet Styrsystemet NPM kommer från det privata näringslivet, men har undan för undan tagit över även i de offentliga verksamheterna. Det finns ett samband med privatiseringarna och vinst i välfärden, men grunden till NPM började läggas redan på 60-talet, enligt Jonna Bornemark. Och vänstern är delvis medskyldig. I ivern att störta då uppburna bildningsauktoriteter i den borgerliga hierarkin, som arroganta överläkare, professorer, ingenjörer, konstnärer, nästan alltid män, lämnades flanken öppen för kapitalet att, som så ofta, komma in och exploatera läget. – Det som händer samtidigt med den antiauktoritära vågen på 60-talet är att det uppstår tankesmedjor av det som sedan kommer att kallas nyliberalism. Där finns en ingrodd kritik mot professionerna, i ekonomismens namn. Allra tydligast ser vi vad som händer när utvecklingen fått fortskrida ett antal decennier, som i fallet Nya Karolinska och Boston Consulting Group. – Där ville man explicit ha bort professionerna när man skulle organisera om sjukvården, för att läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal ansågs vara bakåtsträvande och bara se till sina egna intressen, säger Jonna Bornemark. – Under en täckmantel av demokratisering av kunskap ser vi uppkomsten av en ny klass, en manualiserande klass, som de här konsulterna tillhör, men som egentligen är en överadministration. Och där man tänker att kunskapen ska finnas i administrationen. Jonna Bornemark vill gärna poängtera att hennes kritik gäller NPM och inte enskilda PR-konsulter, projektledare och HR-personer. – Många av dem vill säkert väl, men det finns ett systemfel i att kunskapen bara ska finnas i administrationen, medan den professionella kunskapen, omdömeskunskap, situationskunskap, erfarenhetsbaserad kunskap, är helt osynliggjorda. I det här systemet blir den konkreta verksamheten nästan bara en liten tarm längst ut på en gigantisk svällande organiserande administration, som i slutändan ska resultera i lite vård, lite omsorg, lite skola. Så fokus har förskjutits från kärnverksamheten till organiserandet av kärnverksamheten. Och det här har bara kunnat ske genom att kärnverksamhetens professioner har blivit så pass undergrävda. Ny värdering av professionell kunskap Jonna Bornemark kallar den gamla tidens (manliga) bildningsauktoriteter för ”igelkottar”, som stängde in sig med sig kunskap och bevakade den med taggarna ut, och hon betonar att lösningen ju inte är att återupprätta igelkottarna heller. – Vi måste fram mot en ny värdering av professionell kunskap. Och där vill jag också bredda professionsbegreppet och inte bara använda det på de yrkeskategorier som har lång högskoleutbildning utan även undersköterskor och byggnadsarbetare har självklart en profession som ofta växer fram genom erfarenhet, och det är just den erfarenhetsbaserade kunskapen som manövreras ut idag. När det gäller kunskapsbegrepp stödjer sig Jonna Bornemark gärna på 1400-talsfilosofen Nicolas Cusanos och hans begrepp ratio och intellectus. Intellectus, där även kreativitet ingår, är just förmågan att relatera till ett ickevetande och där fånga upp vad som är viktigt och föra ner det till ett ratio, som är organiserande, systematiserande, mätande, räknande, ordnande. – Båda de delarna av förnuftet är nödvändigt för en människa, och de står inte i konflikt med varandra utan de behöver varandra. För tio år sedan gick Svenskt Näringsliv ut och föreslog att studiestödet för studenter som valde ämnen som konst och humaniora skulle sänkas. De talade öppet om ”slöstudier” och ”hobbykurser”. De var ändå tvingade att öppet saluföra denna uppfattning, och förslaget gick inte igenom, och de fick utstå en hel del kritik. Nu däremot förminskas kultursektorn närmast med automatik inom NPM-systemet utan att större externa åtbörder behövs. Du talar om ratiofundamentalism, är det i ett sånt tillstånd svenskt arbetsliv befinner sig? – Ja, det som händer är att när vi inte alls ser och värderar vad intellectus gör utan enbart ser ett ratio som ordnar och systematiserar och räknar då dör ett sunt ratio, för det behöver hämta sina vadheter från ett intellectus, så att när vi har kommit så pass långt in i ett pedantiskt ratio som vi har i vårt samhälle, då behöver vi inte ens försvara intellectus. Det har passerat ut genom dörren. Vi har också det aktuella exemplet när kammarrätten beslutade att den skolstatistik som tidigare varit offentlig, så att forskare, lärare och elever kunde jämföra skolor, nu ska hemligstämplas på grund av att friskolornas rätt att skydda sin information på den nya skolmarknaden anses väga tyngre. Detta beslut följde då regelverket. Är även det ett exempel på en ratiofundamentalism? – Ja, vinstsystemet driver manualiseringen, det driver förpappringen och det driver ett granskningssamhälle. Och då inte enbart förhållandet till de privata aktörerna, utan även till de ideella, de kommunala eller regionens egna aktörer. Du får ett system för kontroll överallt. Inte nog med det. I slutändan har det visat sig att kontrollen blir mer långtgående i de egna verksamheterna. För att det är lättare att driva hård granskning i de egna kommunala, regionala eller statliga verksamheterna än i de privata välfärdsbolagen, som kan gömma sig bakom just affärshemligheter och en juridik som ger dem rätten att slippa vara transparenta. Det största problemet tycker jag inte är att våra skattepengar går till vinster, utan det största problemet är den attityd, den kultur och den kunskapssyn som tvingats fram genom NPM- systemet. Om vi tar ännu ett aktuellt exempel. Uppdrag granskning visade nyligen att socialtjänsten har försummat att agera på ett stort antal anmälda orosanmälningar av barn som farit illa. Anmälningarna har i åratal satts in i en pärm utan vare sig namn eller datum så att de inte ens var sökbara. Ändå ansåg inte företrädare för socialtjänsten att de själva begått något påvisbart fel. I flera uppmärksammade fall har samtidigt barn bevisligen farit väldigt illa på senare år. Att hantera de här ärendena har uppenbart varit för oklart och komplext och inte tydligt mätbart i utfall? – Det centrala problemet här är att arbetsuppgiften är att göra som det står i manualen, följa riktlinjerna och göra sig granskningsbar. Socialsekreterarnas ansvar är inte mot själva arbetsuppgiften, att se till att ta hand om barn som kanske far illa och bedöma anmälningar som är svårbedömda och svåra att pricka av. Det handlar om ett förlorat professionellt etos eller en arbetssituation där det är svårt att upprätthålla ett sådant etos. Det finns en intressant doktorsavhandling av Teres Hjärpe i det här ämnet som visar hur socialsekreterarna dessutom driver på mätande, för att de vill ha ett mer nyanserat mätande. Och ska vi mäta varenda punkt så kommer det alltid att bli saker som hamnar utanför, och då måste vi mäta det också. Det blir också vansinnigt kostsamt. Istället måste vi ha en tillit till ett professionellt omdöme och till en organisering som driver rätt vadheter. Så att hela syftet med den här verksamheten är att hjälpa utsatta barn. Och då finns inga ursäkter, det går inte att säga; jag har gjort mitt jobb. Nej det har du inte, för de här barnen for illa. Det var det som var ditt jobb, ditt kärnuppdrag! Du skriver också om den utbredda tystnadskulturen i det NPM-styrda arbetslivet, hur svårt det har blivit att kritisera ledningen i ett företag eller i en verksamhet på en konkurrensutsatt marknad? – När det gäller tystnadskultur ökar den ju när det är så viktigt att visa en snygg fasad utåt, att i siffror visa upp att man är effektiv och snabbt utför lätt mätbara uppgifter. Allt som är svårt, allt som är gråskala, försöker man ofta dämpa och osynliggöra. Problemet med det system vi har är att det gör oss lite dummare än vad vi behöver vara. Vi använder oss inte av människors alla förmågor, och systemet med den tvångsmässiga granskningen pressar undan de tillfällen till utveckling vi har. Vi glömmer att ställa oss frågan; vad gör egentligen verksamheten på golvet bättre? Problemet med granskningen är ju att den tar tid och resurser från kärnverksamheten på golvet, men den är sällan organiserad för att göra kärnverksamheten bättre. Jag som jobbar på högskolan vet ju att en bra utvärdering är helt nödvändig för att göra den kursen bättre nästa gång, men här finns inget förtroende kvar för att de professionella ens har den drivkraften. I den nya manualiserande klassen finns istället uppfattningen att de professionella bara gör det de i detalj är tillsagda att göra. Tidigare var det enbart arbetarklassen som ansågs behöva granskning och styrning, men med NPM sprider sig granskandet även in den bildade medelklassen, som tidigare hade både position och lön, som lärare, universitetslektorer, forskare och läkare. De har fallit från sina tidigare positioner i systemet och vad händer då? – Här måste vi ju se den gemensamma nämnaren för dem som tappar makt. Och det är en professionell kunskap. En kunskap om det kärnverksamhetsnära, om det som hela institutionen är till för. Men även om vi målar upp en svart bild här så finns det ändå mycket som drar åt ett annat håll. Till exempel finns det ingen, som jag kan komma på, som försvarar New Public Management i Sverige idag, åtminstone inte officiellt. Samtidigt ökar ju NPM fortfarande, vi blir inte av med det? – Det beror också på att vi har svårt att se alternativen. Här skulle jag önska att en av motkrafterna, fackföreningsrörelsen, satte sig in bättre i frågan. Den har varit mycket svag när det gäller NPM. Facket har, i min mening, varit alltför upptagna av enbart ekonomiska och juridiska perspektiv och därmed blivit en del av en ratiofiering i arbetslivet. De har haft svårt att hantera professionsfrågor. De får inte syn på problemet förrän det blivit en arbetsmiljöfråga, och då har det ofta gått långt. Då handlar det om utmattning och att människor mår direkt dåligt på sina jobb. Fackföreningarna behöver vakna upp ur sin ekonomistiska slummer och se den fara som NPM utgör långt innan personalen blir sjukskriven av stress! Vi måste bli bättre på att lyssna på dem som faktiskt gör jobbet!Vad du säger är att den här NPM-granskningen uppifrån och ner som letat sig in överallt i arbetslivet måste få möta en betydligt kraftfullare mot-granskning, nerifrån och upp? – Ja, i min förra bok skrev jag om mikromotstånd, men det insåg jag snabbt att det är alldeles otillräckligt, så i den nya boken pratar jag mer om makromotstånd, öppna protester, motrörelser. Och ska man få nån slags kraft så måste man hitta sina allierade och organisera sig. Om det har kommit något positivt ur coronakrisen så är det att medvetenheten ändå ökat för att kärnverksamheten måste prioriteras och stå i centrum. Hos många inom sjukvården finns en känsla av befrielse för att det ändå är de medicinska frågorna som är på agendan nu. Vi måste bli bättre på att lyssna på dem som faktiskt gör jobbet! Jonna Bornemark Professor i filosofi vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns Högskola Böcker om NPM: Det omätbaras renässans: en uppgörelse med pedanternas världsherravälde som kom med skarp kritik mot idén att allt i vårt samhälle kan systematiseras, vägas och mätas in i minsta detalj. Horisonten finns alltid kvar: om det bortglömda omdömet, där fortsätter uppgörelsen med NPM (bägge Volante förlag, 2018 respektive 2020). Se hela intervjun här: Vad tänker du på när du hör NPM- New Public management?

Varför vår beredskap (inte) är god

The wise man built his house on the rock The foolish man built his house on the sand And when the rain came tumbling down The foolish man house it washed away Eek-A-Mouse I Matteusevangeliets sjunde kapitel berättas om en klok man som byggde hus på berggrunden, och en dåraktig man som byggde sitt hus på sand. ”Regnet öste ner, flodarna kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset”, står det i den nya översättningen, medan den äldre är mer dramatisk: ”Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot huset.” Flera generationer har gått och nynnat denna bibelvers i form av Eek-A-Mouses legendariska låt Noah’s Ark. Vad som händer med de två husen går lätt att räkna ut. Under större delen av 1900-talet var Sverige ett land byggt på berg. Vi hade mat: Lager av säd, linser, bönor, kaffe och köttkonserver, men också spannmål, kraftfoder till boskap och insatsvaror för jordbruket. Det räckte för att livnära hela befolkningen under ett halvår. Flera hundra lagringsplatser fanns utspridda i landet, ofta på hemliga platser i glesbygden eftersom tanken var att städerna skulle utrymmas om det blev krig. Vi hade mediciner: Tack vare det statliga Apoteksbolaget AB hade Sverige världens mest avancerade läkemedelsförsörjning. I åtta förrådsbyar lagrades viktiga mediciner, antibiotika och råvaror till läkemedel. Om ett krig varade i flera år behövde man också kunna tillverka fler mediciner. Skolor hade förråd av sjukvårdsmaterial och kunde vid behov förvandlas till sjukhus. Vi hade olja: Över hela landet i uppvärmda bergrum 30 meter under marken fanns lager av olja att använda under krig eller vid situationer som oljekrisen 1973. Rummen kunde inte nås av bomber och hade egna verkstäder och reservkraft. Vi hade till och med reservlager av olja utomlands, till exempel i Norge. Vi hade kontanter: Riksbanken hade ansvar för att det på olika håll i Sverige förvarades mynt och sedlar som räckte för ett och ett halvt års behov, om produktionen skulle förstöras. Vi hade reservdelar: Varje gång en bro eller väg byggdes köptes extra reservdelar in som snabbt kunde hämtas om bron skulle gå sönder. Och SJ hade fullt ansvar för att se till att järnvägen och tågen kunde underhållas. Vi hade en plan: Under en lång tid fanns 15 000 så kallade K-företag, som hade särskilt ansvar i händelse av krig eller kris. Det kunde vara både statliga och privata företag. K stod för krigsviktig, och ett K-företag var enligt lag tvunget att ställa sig i samhällets tjänst under nödläge. Linjeflyg skulle genast upphöra med alla sina kommersiella flygningar och bli ambulansflyg, Rygaards Annonsbyrå skulle genast sluta med reklamen och trycka krisinformation och, ja, Marabou skulle förse befolkningen med O’boy. Staten hade det yttersta ansvaret Naturligtvis var det en enorm organisation att hålla allt detta vid liv. Maten och medicinerna skulle bytas ut regelbundet när de blev för gamla och forslas in till städerna för att säljas, K-företagen behövde kontinuerligt utbilda de anställda i krishantering, administrationen av beredskapen krävde personal för att inte tala om själva lagren. Men Sverige hade med nöd och näppe undkommit två världskrig. Atomhotet, oljekrisen, kärnkraftsolyckorna, minnet av svälten 1917 och det kalla kriget gjorde att beredskapen inte var något man tummade på i första taget. Framför allt fanns det en övergripande tanke om att staten hade det yttersta ansvaret för befolkningen. Att läsa de gamla broschyrerna om hur noggrant och systematiskt lagringen gick till är rörande. Det fanns exakta mått för hur vetet och kornet skulle förvaras (95 respektive 55 centimeter under golvbjälkarna) och det fanns uppfinningsrika anordningar med hål i golvet för hur varorna skulle kylas. Livsmedlen testades regelbundet – till exempel fick elever i Kiruna sätta betyg på en lunch lagad på frystorkat kött från beredskapslager. ”Mycket bra” blev omdömet. Men kalla kriget tog slut, EU utvidgades och kapitalismen gick in i en ny, global fas. I denna tid betraktades lager som något obsolet. Nu skulle den inre marknaden ersätta ländernas egen produktion. Lagren tömdes successivt under 1990- och 2000-talet och 2002 avskaffades beredskapsförordningen helt och hållet. I budgetpropositionen 1994/95:100 hette det ”Det svenska EU-medlemskapet är också av stor betydelse för möjligheten till en säkrare import under ett krisskede.” De lastbilar som var på väg till lagren med proteinfoder fick bokstavligen vända och åka tillbaka till fabriken, berättar de som var med. Många skakade på huvudet, men de kunde inget göra. ”Det är en omodern rest vi vill bli av med” förklarade MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Få protesterade offentligt. Den generation som växte upp nu hade aldrig upplevt tomma butiker, undantagstillstånd eller ransonering. Och de rapporter som påpekat bristen på beredskap har bemötts av ett: ”visst, det är viktigt, men inte just nu” och lett till nya rapporter och utredningar. Även företagen gjorde sig av med sina lager när just-in-time-principen och näthandeln ersatte fysisk förvaring. Nybyggda hus saknar ofta både vind och källare och i nybyggda lägenheter saknas något som tidigare varit hemmets viktigaste plats: skafferiet. Sedan kom coronapandemin. Plötsligt upptäcker vi att vi har byggt vårt hus på sand. Vi har ingen mat: Lagringsplatserna började tömmas när Sverige gick med i EU. Sockret, 200 miljoner kilo, blev till godis. Alla som köpte lösgodis på 1990-talets slut åt tillsammans upp Sveriges sista livsmedelslager. Idag har vi bara mat så det räcker för en till två veckor, och skulle gränserna stängas och importen upphöra är Sverige endast självförsörjande på tre saker: mjöl, socker och morötter. Vi har inga läkemedel: När apoteket avreglerades 2009 försvann också ansvaret. Det lämnades inte över på någon – istället antog man att marknaden skulle sköta det hela. Men de kapitalister som gav sig in på apoteksmarknaden hade av naturliga skäl inget intresse av att hålla sig med gigantiska lager av medicin. Vi har ingen olja: Bergrummen tömdes 1999 och lämnades vind för våg. Många har inte ens miljösäkrats utan står och läcker. Ansvaret för att lagra drivmedel har även här överförts till kapitalet, i detta fall utländska oljebolag. Vad som händer om all import stryps vet ingen. Vi har inga kontanter: Efter att sedeltillverkningen privatiserats meddelade de nya ägarna att de tänkte flytta tillverkningen till Malta. Idag görs mynten i Finland och sedlarna i Storbritannien och endast en procent av Sveriges BNP finns i kontanter. Det räcker alltså med att elen eller uppkopplingen slås ut för att stoppa alla köp i hela landet. Vi har inga reservdelar: Det räcker med en mindre kris för att problemen ska bli tydliga. I stormen Gudrun tömdes samtliga lager på elstolpar, aggregat och terrängfordon hos Svenskt Kraftnät. Det ansvar som brukade vara SJ:s är fördelat på över 100 företag och enheter. Skicket på järnvägarna är så dåligt att det ökat vägtransporterna något enormt. Vi har inte heller några reservdelar till broar och vägar nära till hands, och vi har inte heller någon plan: K-företagen är sedan länge avskaffade, och förslag om att återinföra dem har gått bet då det skulle strida mot EU-regeln om att inte ge något företag konkurrensfördelar. Skolorna håller sig knappast med läroböcker längre – än mindre sjukvårdsmaterial. Och 2012 samlades alla 7 miljoner skyddsmasker in och förstördes. De som hade kostat 75 kronor att köpa in, kostade nu 2 kronor styck att förstöra. Idag ropar sjukvården desperat efter masker. Allt från plastpåsar till overheadpapper används, och många läkare larmar om att corona-dödsfallen bland sjukvårdspersonal riskerar att bli mycket höga då Sverige inte följer WHO:s rekommendationer för skyddsutrustning. Det är ett tidens tecken att både modehuset Yves Saint Laurent och William Hahne från Alternativ för Sverige försöker casha in på att sälja dyra munskydd. En mycket ovärdig bild av ett samhälle i nöd. Finland förhandlade om lager Sverige har gått från att vara ett av de bäst förberedda länderna till att bli det sämst förberedda. Ofta skyller vi på EU, vilket till viss del stämmer. Men Finland, som nu framhålls som en förebild, var noga med att förhandla till sig rätten att behålla sina lager vid EU-inträdet. I Tyskland finns ett helt separat dricksvattensystem med egna pumpar, ledningar och kranar ifall det existerande skulle slås ut. ”Vårt samhälle är idag alltså paradoxalt nog mer högfungerande i normalläget samtidigt som det är mer sårbart i en krissituation” skriver tre forskare från Försvarshögskolan i boken Att samverka i kris. Forskarna Sara Bondesson, Fredrik Bynander och Helena Hermansson har skildrat hur sårbart Sverige är vid krissituationer som skogsbränder, flyktingmottagningen 2015 och terrorattacker. ”Det finns ett dilemma inbyggt i kris”, skriver de: Å ena sidan kan inte de vanliga aktörerna klara det själva, utan det krävs samverkan, å andra sidan innebär själva samverkan en massa administrativt arbete som slukar resurser. Och den snabba och hierarkiska beslutsgång som behövs i en kris går emot den platta nätverksstruktur som stora delar av Sverige tillämpar, där varje aktör har ansvar för sitt eget område och där kommunerna har ett långtgående självstyre. Att veta hur man bäst bemöter en kris: centralisering eller decentralisering, är inte helt enkelt, konstaterar FOI-rapporten Beredskap i framtida energisystem. Ett centralt elnät är lättare att slå ut, men ett decentraliserat är svårare att underhålla och fördela. En sak är dock säker. Mat och läkemedel kommer människan alltid behöva. För även om det kalla kriget är slut står vi inför krisscenarion som inte är mindre idag. Klimatförändringarna har ökat antalet översvämningar, skogsbränder och stormar. Det ger i sin tur upphov till resursbrist, vilket ger upphov till konflikter, vilket ger upphov till flyktingströmmar. Ändå har Sverige avskaffat tanken på katastrof, kris, sjukdom – och nu blir konsekvenserna tydliga. Plötsligt inser vi att de sålt ut vår egen hälsa och trygghet. Politikerna tvingas åter erkänna att EU:s inre marknad inte fungerar. Stefan Löfven säger desperat: ”Här bygger vi upp en gemensam marknad och sen plötsligt ska den inte fungera i en svår situation. Det är inte acceptabelt!”. Göran Hägglund ångrar med ens att han avreglerade apoteken: ”Vi levde i en tid då vi av allt att döma tog för lätt på sådant som att gardera Sverige i händelse av krig, kris och avspärrningar” säger han nu. Liberala Expressens ledarsida anklagar ”borgerligheten” för att ha sålt ut Sveriges trygghet. LRF Ungdomens ordförande Elisabeth Hidén går nu ut och kräver en närmast protektionistisk politik, att konkreta mål för självförsörjningsgraden sätts upp då “Att vara beroende av andra länder för att kunna föda sin befolkning är inte något att eftersträva”. Det har blivit plågsamt uppenbart vad den fria marknaden leder till: ett samhälle där ingen har ansvar. Ett samhälle där det inte är ordning på något. Ett samhälle där människor kommer att dö i onödan därför att ingen sett till helheten. På 1990-talet lämnade staten över ansvaret till kapitalet för i stort sett samtliga grundläggande funktioner: bostäder, arbete, skola, elektricitet, sjukvård och även krishantering. Det har ofta kallats nyliberalism, vilket är en missvisande beskrivning. Det låter nämligen som om det rörde sig om en helhetlig, uttänkt ideologi, men vad det innebar var i själva verket ett övergivande av samhällsansvaret. Våra viktigaste uppgifter lämnades vind för våg. Ett system som inte klarar en kris Problemet med detta är inte ideologiskt, utan logiskt. Skillnaden mellan en stat och ett företag är att en stat är ansvarig för den mark och de människor som bor inom dess gränser, medan ett företag har en enda funktion: Att leverera vinst till ägarna. Att lämna över ansvaret till företagen innebär således att ingen tar ansvar. Inte för att företag är onda, utan för att det inte ligger i deras natur att ta ansvar för något utöver den egna vinsten. Och även om flera borgerliga tänkare har försökt förflytta kritiken över på andra system (de vanligaste är Kinas diktatur och Putins vilja till utökad makt, men Gunnar Jonsson på DN:s ledarsida har naturligtvis inte kunnat hålla sig från att kasta sig på sitt favoritämne: Sydeuropas ineffektivitet) så är det tydligt för alla att vårt system inte klarar en kris. Det är symptomatiskt att Kuba, ett land som på grund av hårda ekonomiska sanktioner fått bli självförsörjande på allt, skickar 52 fullt utrustade läkare för att hjälpa Europa i coronapandemin. Dessa svagheter blir uppenbara vid varje kris. Även vid finanskrisen 2008 skedde samma kollektiva insikt. Anders Borg röt till mot bankerna och Svenska Dagbladet förvandlades till en megafon för kritik mot spekulationsbubblor. ”Systemet fungerar inte!” sa man unisont. Sedan hände… ingenting. De regler som antogs i Basel för att höja kapitaltäckningskraven var ytterst modesta och kan inte förhindra en ny kris. Snart var spekulationen igång igen. Lärdomen av detta är: Lärdomar leder inte alltid till förändring. Förändringen kommer bara om de krafter som kräver den är starkare än de krafter som motsätter sig den. Det kan mycket väl bli så att denna kris gör att stora delar av befolkningen kräver en förändring. Låt oss därför inte alienera dem genom att fastna i gammal retorik om vänster och höger. Även de som är höger förstår att det man äger, det måste man försäkra. Beredskapslagringen var, som Jordbruksverket brukade formulera det, en brandförsäkring. Innebörden av ”nyliberalism” är ett samhälle som sagt upp sin försäkring och lever på positivt tänkande. Det ironiska är att kostnaden för samtliga beredskapslager aldrig översteg 20 kronor per svensk och år.