Recension: Drömmen om det röda

Kanske borde den inte ha hetat Drömmen om det röda, för det är ingen dröm eller förhoppning som Nina Björk presenterar. Snarare använder hon Rosa Luxemburgs liv och tankar för att analysera vår egen tid. Att utvidga demokratin talade Luxemburg ofta om. Och Nina Björk liknar den parlamentariska demokratin vid ett hus där vi har ett rum som är demokratiskt, men i resten av huset finns ingen demokrati. För vi har ingen möjlighet att bestämma vad eller var saker ska produceras, vad som är viktigt att satsa på eller hur det ska organiseras. Det bestäms till största delen i de slutna rummen. Detta har inte förändrats, trots allmän rösträtt. För det avgörande, målet för samhället, får vi inte rösta om. Varför accepterar vi det? Hon påminner oss också om Marx’ analyser av kapitalismen, hur den fungerar då som nu. Hur människan, både arbetaren och kapitalisten som individer aldrig kan befria sig från de krav som ställs av själva systemet. En ”god” kapitalist kommer oundvikligen att konkurreras ut, en arbetare/tjänsteman har ingen möjlighet att ställa sig utanför systemet, vi kan ju bara överleva genom att sälja vår arbetskraft. Vi är alla fångar i systemet. Som dessutom är helt anarkistiskt. Vi kan bara ”hoppas på” att det inte blir kris, eller krig eller att planeten inte går under. Nina Björk beskriver hur kapitalismen ofta liknas vid vädret. Kriser ”drar in” eller ”lättar”. Omöjliga att styra eller förutse. Ändå är det skapat av människan och kan därmed avskaffas. Kapitalismen är ingen ideologi, utan ett produktionsätt och så länge det levererar någorlunda så accepteras det, men vad händer när det inte gör det längre? När klyftorna, fattigdomen, kriserna ökar. Kommer folk då att sparka uppåt – eller nedåt? Björk ser två möjliga alternativ. Det sämre kan vara det vi redan anar i den ökande rasismen, skriver hon. Petar i vår egen tid Nina Björk använder Rosa Luxemburg för att peta i vår egen tid. Exempelvis tar hon upp FI:s partiprogram där ett antal maktordningar staplats på varann, och där ”klass” är en av dem. Lösningen är att fokusera på antidiskriminering, enligt FI. Men till skillnad från de andra maktordningarna, som förtryck på grund av religion, kön, hudfärg etc kan ett samhälle utan klassförtryck bara existera om klasserna upphört att existera. Även i ett samhälle utan diskriminering kommer folk att ha olika könsorgan och olika hudkulör. Klassamhället däremot är enbart en social konstruktion, enligt Nina Björk. Att ett visst förtryck är mest kännbart för en individ betyder inte heller att det är det som är bestämmande för samhällets utveckling. Vad gäller demokrati och organisation var Luxemburg en skarp kritiker av Lenins centralistiska idéer om hur samhället skulle organiseras. Långt innan Sovjetunionen var en realitet. För Luxemburg var det avgörande att den stora massan var engagerad i demokratin och besluten för att det ska fungera. Luxemburg såg handlingen som avgörande, bara genom att själv delta kan man lära sig om demokratin, strejken, samhället. Hon var också mycket kritisk till den falang inom socialdemokratin som ville lägga socialismen på hyllan och enbart ägna sig åt reformer och förbättringar av kapitalismen. Att enbart ha det dagliga reformarbetet som mål skulle inte leda till befrielse, ansåg hon. Men redan 1914 satte socialdemokratin i Europa, sina egna nationer före arbetarsolidariteten. De sa ja till kriget och miljontals dog. Rosa Luxemburg var förkrossad. Förhållandet mellan arbetet för reformer och målet, ett socialistiskt samhällssystem, har ständigt diskuterats. Vi ser idag en social-demokrati som inte bara lagt socialismen på hyllan utan även reformerna. Men för nutida socialister återstår att lösa den nödvändiga ekvationen – i tid. De frågor Rosa Luxemburg skrev om och funderade på i början av förra seklet är lika aktuella i dag. Så. Om du bara ska läsa en enda bok i år, läs denna.

”Det vill vi inte!”

De borgerliga partierna i kommunerna fortsätter att privatisera och lägga ut kommunal verksamhet på entreprenad. Men det väcker också motstånd. Om det så ska rullas fram. – Det var ingen på Gustavsgården som ville att gården skulle läggas ut på entreprenad. Neej, sa alla. Det vill vi inte! Vi vill ha den kvar som kommunal, men vi förstod ju samtidigt att vi måste göra något innan beslutet skulle tas. Då hittade jag på att ett långt tåg med rullstolar och rullatorer skulle kanske göra verkan? Och det tände alla på, berättar Berit Grundström, 86 år, och boende på Gustavsgården. Berit är också medlem i Vänsterpartiet och en van organisatör. Erfarenheter som hon fått använda det senaste året, när den borgerliga majoriteten i Värmdö kommun jobbat för att det kommunala äldreboendet Gustavsgården ska läggas ut på entreprenad. – Det är många som missuppfattar hur det är att vara äldre. De tror att vi sitter här och bara tänker på barndom och ungdom. Men det gör vi inte, man lever ju och pratar om både nutid och framtid. Det är liv i oss alla faktiskt! – Och oavsett hur folk mår kroppsligt eller ens om man blivit lite dement så har vi ändå en massa intressen, säger hon. Hon tar ett exempel: – Vi har en grupp här som har jobbat med demonstrationen. Vi satt på en avdelning och diskuterade när jag hörde en man ropa till mig genom lokalen, han är blind och sitter i rullstol, men tyckte att det här var viktigt och ville absolut vara med. Att det blev sådan uppslutning kan bero på att boendet är populärt. När jag först ser gården så tror jag att det är ett vanligt radhus, men en banderoll nedsatt i gräsmattan avslöjar att det är här som äldreboendet ligger. ”Landet byggdes av oss, Gustavsgården kommunalt förstås”, står det på den. Inuti känns det mer som ett kollektivhus än en institution. I matsalen pågår ett föredrag om konst, 60-70 personer lyssnar, några fikar. Vi går vidare och sätter oss i det lilla biblioteket. Inredningen är varm och mysig. Berit berättar att hon kommer från Småland från början. Senare har hon bott i Linköping och Göteborg där hon arbetat som förskollärare. Ett yrke hon trivdes mycket bra med. Till Gustavsgården kom hon för drygt fyra år sedan. Hon trivs och vill gärna bo kvar. Kommunen vill lägga ut Gustavsgården på entreprenad eftersom den går med underskott, berättar Berit. Ett privat företag skulle klara det billigare, tror de borgerliga partierna. – Men det är klart att det måste bli sämre, säger hon. Hur ska de kunna ha samma fina verksamhet för de äldre, ta ut en vinst och dessutom hålla budget? Det är konstigt att det bara är vi vänsterpartister som kan räkna ut så enkla saker. Hon skrattar. Hade lite tur Berit berättar att de också haft lite tur i sitt organiserande. Det är inte lätt att ordna en demonstration när de flesta sitter i rullstol. För boendet är av den mest avancerade sorten, där många av pensionärerna verkligen behöver hjälp. Även att demonstrera. Men här kom pensionärsorganisationerna till hjälp. De har hjälpt de boende tidigare genom att friska pensionärer ställt upp så att de rullstolsbundna kan komma ut. Nu lovade de hjälpa till med demonstrationen. För personalen var absolut förbjuden att göra något, berättar Berit. Även barn och barnbarn fick uppgifter. Det gjordes plakat av använda transportlådor och banderoller av egna gamla underlakan. Det var viktigt att demonstrationen var strikt partineutral för att få så stort stöd som möjligt. Men lite hjälp kan man ju ta emot och Vänsterpartiet lånade hur som helst gärna ut sin megafon. Pressen meddelades om aktionen. Så var det då dags. På Gustavsgården gjorde sig 22 pensionärer klara med sina rullstolar och 8-10 rullatorer togs fram. Medhjälparna samlades. – Vi visste inget om ifall vi skulle bli fler, säger Berit. – Men vi blev så fantastiskt glada och överraskade när det dök upp tvåhundra till som vill bevara Gustavsgården i kommunal drift. Namnlistor med protester När de kom fram till Kommunhuset överlämnades namnlistan på drygt tusen namn som samlats in. Allt visades i TV. Och det skrevs om det i flera tidningar. Men om det gett effekt vet inte de boende ännu. – Vi kanske måste gå vidare till nästa steg, säger Berit. Om vi samlar in 3 000 namn är kommunen tvungen att ta upp frågan om en folkomröstning. Kanske klarar vi det? Ja, kanske kommer utflykterna framöver handla om att samla in namn vid torg och köpcentra? Kanske har de borgerliga politikerna underskattat kraften hos pensionärerna? Gustavsgården visar hur som helst att det är möjligt att skapa en rörelse även med mycket små resurser. Bara man är enig.