Problemen inom den svenska sjukvården började inte med coronapandemin. Bristerna kompenseras av anställdas vilja att göra allt de kan.
En fortsatt coronapandemi, överbeläggning, ont om vårdplatser och vårdskuld. Det är vad som väntar på många håll i höst.
Vården ska bäras av solidariska anställda. Tre av dem är Kajsa Grav, undersköterska på Södersjukhuset i Stockholm, Kent Nedergård, ambulanssjuksköterska i Gällivare och Rasmus Berglund, ST-läkare på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge i Stockholm.
Där Kajsa Grav arbetar hör överbeläggning till vardagen. Avdelning 83 på Södersjukhuset i Stockholm är en avdelning för patienter med diabetes eller sjukdomar i mage, tarm och lever.
Överbeläggningen kan handla om att alla sängar är upptagna så patienter behöver ligga i korridorer och dagrum. Men oftast handlar det om att det saknas personal för att ta hand 29 patienter. Då ska det egentligen inte tas in lika många patienter som det finns plats för fysiskt. Men det görs ändå.
Kajsa Grav, undersköterska på Södersjukhuset i Stockholm.– Så länge patienterna ligger i eget rum är det lättare än när de måste vara i dagrummet. Där finns inte syrgas och det blir svårare med integriteten.
Under våren lånades avdelningen ut till coronavård, eftersom den har många enkelsalar.
– Under tiden var vi på en äldre avdelning med fyra sängar per sal. Våra patienter är så sjuka att de inte ska behöva dela. Men det fungerade. En plats kunde stå ledig i sex timmar, det händer bara inte i vanliga fall. Var är alla patienter? undrade vi.
Den frågan har de nu fått svar på.
Det senaste arbetspasset var det fullt upp hela tiden.
– Det verkar som att många patienter inte sökt vård i tid under coronapandemin. Nu börjar folk våga åka in. Vi i personalen är rädda att de kommer att vara i sämre skick än vad de skulle ha varit om de kommit tidigare.
Passet gick ändå bra, eftersom inget oväntat hände. Det är värre när en eller flera patienter behöver följas till IVA eller operation.
Skrev debattartikel
I februari, före pandemin, var vårdläget så ansträngt att Kajsa Grav och fyra kollegor skrev en debattartikel i tidningen Kommunalarbetaren, som fick rubriken ”Hjälp oss – vi har en vårdkatastrof”.
– Det var överbeläggning och hela dagrummet fullt. Det var en kombination av väldigt sjuka patienter och oerfaren personal.
Läget gick ut över patienterna.
– En ung man dog under dåliga förhållanden. Vi kände att det här fick aldrig upprepas.
Efter artikeln gjordes en utredning. Ledningen vill se en förändring och Kajsa Grav känner sig stolt över det. Hon hoppas att nästa patient som mår så dåligt som den unge mannen gjorde ska slippa lida så.
Men det finns fortfarande saker som hon vill ändra på.
– Många av oss känner att man ska bryta behandlingen tidigare för patienter med allvarliga sjukdomar med dyster prognos. De kan behöva skickas till hospice där de kan hållas smärtfria och lugna, i stället för att vi ska hålla fast någon som till exempel vill slita bort syrgasen. Så ska man inte behöva dö.
Hon skulle vilja se ett större resursteam med personal som är kompetent inom många områden, som kan rycka in där det behövs.
Hon önskar också fler fast anställda.
– Jag tycker att det är konstigt att hyra in i stället för att anställa. Bemanningsföretag kan profitera på brister i vården. Jag känner också ilska över vart våra skattepengar tar vägen, över korruptionen kring Nya Karolinska och när sjukhus säljs ut.
Men Kajsa Grav älskar trots allt sitt jobb.
– Jag skulle kunna börja på ett privat äldreboende imorgon och få mycket mer i lön. Men jag vill arbeta här. Jag älskar att jobba med kollegorna och patienterna. Det är ju därför som jag ifrågasätter, skriver avvikelserapporter och är arg. Jag vill inte lämna det sjunkande skeppet, utan göra det bättre.
Fick köra 25 mil
Under midsommarhelgen hade Gällivare en markant topp i pandemin. Det var efter ett arbete i LKAB:s gruva i närbelägna Malmberget, då 800 personer utifrån kallades in.
– Det gick i ett hela dygnen. Körningar, sanering, förberedelser och fullt på sjukhuset. Corona blandat med andra svårt sjuka, berättar ambulanssjuksköterskan Kent Nedergård.
Varje körning tog mycket mer tid, på grund av skyddsutrustningen.
– Det var skyddsmask 90, heltäckande overall och dubbla handskar. Overallen är tunn, men man blir rätt varm sommartid.
Kent Nedergård, ambulanssjuksköterska i Gällivare. Foto: Anthony TianVeckorna efter gällde nästan varje utryckning corona, med misstänkta och positiva fall. Det blev problem med plats på sjukhuset. Patienter fick köras till Sunderbyns sjukhus, 25 mil bort, eller till flygplatsen för vidare transport till andra sjukhus.
Samtidigt som antalet fall rusade i höjden hade sjukhuset gått tillbaka till normalbemanning inför semestrarna. Coronapatienter lades därför på samma våningsplan som andra patienter. Inte i samma rum, men ändå.
– Regionen gick ut med att det skett smittspridning på sjukhuset. Det är svårt att veta vilken roll det spelade att patienterna fanns på samma våningsplan, men det fanns en oro bland personalen.
Mot slutet av sommaren återgick situationen till ett normalläge. Eller som Kent Nedergård uttrycker det: till det nya normala.
– Det har blivit en vardag. Smittan finns i samhället, fast den inte blossat upp nu. Senaste passet hade vi mycket körningar och en del misstänkta coronafall, men inte positiva.
Skyddsmask 90. Inlånat till sjukvården från försvaret. Foto: Wikipedia/Jonas EricssonPandemin har fört med sig andra vanor när det gäller skyddsutrustning.
– Vi har inte full skyddsutrustning vid varje körning, bara vid de misstänkta fallen. Men de basala rutinerna har blivit bättre. Vi använder alltid handskar och har munskydd på patienterna oftare än tidigare.
Kent Nedergård och arbetskamraterna gör normalt sett ungefär sju dygnspass i månaden, och något enstaka halvdygnspass. I år har det blivit övertid och personalen har behövt komma in under semestern. Han och många andra brukar även ta extrapass på akuten under lediga dagar.
– Verksamheten bygger mycket på att folk har samvete och moral att jobba extra. Så är det även när det inte är pandemi.
Gällivare ambulansstation använder två ambulanser, oftast med en ambulanssjukvårdare och en sjuksköterska i varje. Men det finns en tredje ambulans. Tidigare kallades det alltid in personal till den när de andra beräknades vara borta mer än 30 minuter. Numera kallas de bara in vid aktiva larm.
– Det innebär att vi många gånger står utan ambulansresurser i samhället. Det är 19 mil enkel väg till fjällvärlden, på dåliga vägar. Det kan ta tid att få in personal och ibland går det inte att få tag på någon. Självklart vore det bäst att kalla in dem så fort man vet att de andra är långt utanför tätorten.
Kent Nedergård känner ingen stor oro över hur det kommer att bli att fortsätta arbeta med just coronapatienter i höst. Men han funderar mycket över vården i stort.
– Vi har haft mycket färre utryckningar för patienter med bröstsmärtor till exempel.
– Det finns en oro bland oss i personalen över att de som verkligen behöver har varit rädda att söka sig till vården.
Platsbrist genomsyrar vården
Läget är i stort sett tillbaka till det normala, säger Rasmus Berglund, ST-läkare på akuten på Karolinska sjukhuset Huddinge. Coronapatienterna är få, men rutinerna för hur de ska tas om hand finns där. Det är mycket att göra och blandad svårighetsgrad på det patienterna söker för.
Det är givetvis positivt att färre blir svårt sjuka i covid-19. Men tillbaka till ursprungsläget är ändå inte en bra sak i Rasmus Berglunds värld. Det innebär att det alltför ofta saknas plats att lägga in de patienter som han bedömer skulle behöva det. Eller så får han lägga in dem på fel avdelning.
– Någon med njurproblem kan hamna på en öron-näsa-halsavdelning. Det innebär en risk för patienterna eftersom det kan vara avgörande hur snabbt de får träffa personal som är specialister på just deras sjukdom.
Rasmus Berglund, ST-läkare på Karolinska sjukhuset Huddinges akutmottagning. Foto: Agnes StuberPlatsbristen genomsyrar mentaliteten inom vården i Stockholm, menar han.
– Det påverkar ens bedömning. Vet man att det inte finns plats på en avdelning gör man kanske en chansning och låter patienten åka hem.
Så var det inte under vårens pandemi. Då kunde han lägga in alla som behövde. Kanske 70 procent av patienterna på akuten hade covid-19 i april när det var som värst. Det fanns en tydlig struktur, en kedja som började i tältet utanför sjukhuset, för att sedan fortsätta med akuten och vidare till olika vårdnivåer. Coronaavdelningar där patienterna kunde hållas isolerade i väntan på provsvar, infektionsavdelningar, intensivvård och intermediär vård, som är till för dem som inte klarar av intensivvård.
– Det blev som ett flöde. Hela sjukhuset ställde om snabbt och var väl förberett när det verkligen drog iväg i slutet av mars. Det fanns resurser. Alla ville göra allt de kunde.
Men lidandet för patienterna var enormt.
– Det finns fortfarande inte tillräckligt med behandlingar. Vi har blodförtunnande, syrgas och i vissa fall kortison. Men det räcker inte.
Rasmus Berglund tog extrapass, men kände inget tryck på att jobba mer än han mäktade med.
– Det som var känslomässigt påfrestande var att fatta beslut om att en patient inte skulle klara av intensivvård. Även om syresättningen gick ner kunde patienterna vara klara i huvudet och bli väldigt ångestpåverkade.
Osäker vård
Vården i Stockholm ska i möjligaste mån bedrivas inom öppenvården. Men Rasmus Berglund menar att den inte har tillräckliga resurser. Han ser negativa följder av Vårdval Stockholm, som innebär att regionen auktoriserar olika vårdgivare.
– Vården blir fragmentiserad och det blir förvirrande och osäkert både för oss läkare och för patienterna. Det går inte att lita på systemet.
Det skulle vara enklare att skriva ut patienter och frigöra platser på akuten om han visste att de skulle bli omhändertagna i öppenvården.
– Ska det vara färre vårdplatser för inneliggande patienter måste resten av vården byggas ut. Med kvalitet, inte bara kvantitet. Hittills har vi klarat av denna pandemi bra. Men vi kommer inte klara nästa om Alliansen och SD får fortsätta att trasa sönder vården.
Under hösten väntar stora utmaningar, utöver pandemin.
– Det är en del patienter som har suttit hemma och väntat, med hjärtsvikt till exempel. Operationer och cancerdiagnostik har också blivit uppskjutna.
Vården i dag vilar på att vårdarbetare har ett väldigt stort engagemang, säger Rasmus Berglund.
– Men det engagemanget utnyttjas och vi går mot en gräns där vi börjar ge upp. Då kommer det att gå snabbt utför.
Kommentar från Karin Rågsjö, vårdpolitisk talesperson för Vänsterpartiet:
Coronapandemin fortsätter och vården är fortsatt överbelastad. Hur har det blivit så här?
– Regionerna har inte satsat tillräckligt på personalen. Det behövs en hälso- och sjukvård som möter behoven och där tillgängligheten når dem med störst behov. Vi ska kunna lita på vården – alla borde känna sig trygga med att sjukhusen klarar av ett virusutbrott. Det kostar pengar att ge en växande och åldrande befolkning vård.
– Under den borgerliga regeringen skapade högern en alltmer marknadsstyrd vård. I Region Stockholm går privatiseringar före jämlik vård, och privata vårdföretag plockar varje år ut över två miljarder i vinst. Samtidigt ger högern sjukhusen svältbudgetar; fortfarande är flera hundra anställda inom vården varslade.
Vad vill Vänsterpartiet göra för att underlätta för den svenska sjukvården?
– Vi vill skapa fler vårdplatser, även intensivvårdsplatser. Vi vill ha en nationell kompetensplan som sträcker sig långt fram och satsa på robusta vårdcentraler med områdesansvar och med möjligheten att arbeta förebyggande med hälsoundersökningar. Mer nära vård som inte ska innebära att sjuka vårdas av anhöriga.
– Vi vill ha fler geriatriska mottagningar med fler vårdkunniga inom äldreomsorgen. Bort med privata vinster inom hälso- och sjukvården och ingen gräddfil för vissa – patienter med privata sjukvårdsförsäkringar ska inte få gå före.
– Det behöver också satsas på personalen – löner, arbetsmiljö och kompetensutveckling.
Vården har trots påfrestningen kunnat ta emot alla covid-19-sjuka . Hur har det lyckats?
– Vårdpersonal i hela Sverige har jobbat extremt hårt under flera månader, omorganiserat vården totalt på de sjukhus som har varit aktuella. Vårdskulden handlar om att de operationer som kunde anstå fick sättas på paus. Många sjuka har fått vänta. Vårdpersonal har på kort tid lärt sig enormt mycket om covid-19 och hur sjuka ska vårdas. Utan personalens extrema insatser hade vi inte klarat detta.
