Hon började sin yrkesbana i det könssegregerade Saudiarabien. I boken Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia skildrar journalisten Hana Al-Khamri sina kvinnliga kollegors arbete i ett system genomsyrat av patriarkalt förtryck.
Föreställ dig att du är en ung journalist. Bara 19 år gammal har du fått din första anställning på lokaltidningen. Det pirrar i magen när du lämnar ditt hem för att påbörja resan mot redaktionen.
För att ta dig dit måste du dock bli körd hela vägen av din förmyndare. Din kropp måste vara täckt från topp till tå. Väl framme vid tidningsområdet ligger dörren du ska gå in i längst bort, i en separat byggnad. Den har inga fönster, bara en glasvägg som är genomskinlig endast inifrån och ut.
Du och dina kollegor kommer att tillbringa arbetsdagarna där. Den enda kontakten ni får ha med de andra journalisterna på redaktionen är via telefon eller e-post. Ni vet inte om era texter kommer att publiceras. Ni vet inte om någon kommer att skriva om ert material, eller helt enkelt bara sätta sitt eget namn under era artiklar. Tidningen lyder under strikta censurregler. Precis som alla andra medier i landet står även din arbetsplats under statens kontroll.
Man skulle kunna tro att bilden är hämtad ur en skräckroman. Men precis så ser vardagen ut för kvinnliga journalister i Saudiarabien. Hana Al-Khamri vet, för berättelsen ovan är hennes.
– När jag började arbeta som journalist var jag ung och väldigt idealistisk, säger hon idag, många år och mil bort från uppväxtstaden Jidda.
Hittar sätt att verka i ett könssegregerat land
Snart fem månader gamla sonen Sami Mandela sitter i hennes knä på kaféet i Skärholmen där vi träffas. Han låg ännu i magen när hennes debutbok kom ut i höstas. I Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia får läsaren lära känna kvinnliga saudiska journalister som alla, med olika strategier, drivkrafter och mål, hittat sätt att verka i media i ett av världens mest könssegregerade länder. Men boken börjar i Hana Al-Khamris egen berättelse, från insidan av lokaltidningens kvinnoredaktion.
– Jag förstod inte konsekvenserna till en början, säger hon när hon tänker på sina första år som journalist.
– Men jag insåg ganska snabbt att det fanns massor av utmaningar för kvinnor i yrket. Att vi var fysiskt åtskilda från de manliga kollegorna gjorde att vi aldrig kunde delta i möten eller påverka publicistiska beslut. Att alla medier är statskontrollerade innebär att det finns en mängd ämnen som inte är tillåtna att skriva om. Alla artiklar granskas.
Hon jämför landets mäktiga mediedepartement med den kontrollinstitution som i George Orwells 1984 kallas ”sanningsministeriet”. Allt som publiceras i Saudiarabien måste passera departementets kontroll. Chefredaktörer och styrelsemedlemmar i mediebolagen måste också godkännas av den under kungahuset direkt underställda myndigheten. I Saudiarabien finns överhuvudtaget inget som ens liknar en fri press. Situationen bekräftas regelbundet av organisationen Reportrar utan gränsers årligt uppdaterade pressfrihetsindex. 2022 återfinns den oljerika ökennationen på plats 166 av 180. Antalet journalister som sitter fängslade i landet har tredubblats bara på fem år.
Växte upp i hamnstaden
Det var alltså i denna miljö som Hana Al-Khamri började sin yrkesbana. Som ett av elva syskon växte hon upp i hamnstaden Jiddas arbetarkvarter. Hennes föräldrar hade kommit dit från Jemen. Pappan drev, så länge den lokala kafilen* fortfarande lät honom, en elektronikbutik. Somrarna tillbringade Hana Al-Khamri där, och på den närliggande marknaden.
– Jag minns fortfarande hur jag en dag hittade böcker på marken, säger hon.
– Jag var så fascinerad av dem. De var dammiga och trasiga, men jag tog med dem. Vissa av dem var förbjudna. De hade överlevt censuren, eftersom rika hade lyckats smuggla in dem i landet. Så den sommaren läste jag Karl Marx första gången. Jag var kanske tolv år.
I litteraturen fanns andra världar att kliva in i. Platser där kvinnor inte behövde täcka sin kropp, där alla möjligheter i livet var tillgängliga även för flickor. Hana Al-Khamri säger att en hel del av böckerna hon läste när hon var barn förstod hon inte innebörden fullt ut av förrän hon blev vuxen. Men kraften och potentialen i orden gick ändå fram. Läsningen skapade en nyfikenhet i barnet, som skulle visa sig räcka hur långt som helst.
– Jag läste Charles Dickens. Simone de Beauvoir. George Orwell. Den saudiske exilförfattaren Abdelrahman Munif, säger hon.
– Böckerna hjälpte mig att ifrågasätta saker. Att reflektera över samhället, varför kvinnorna var mindre värda. Läsandet väckte en stark lust i mig att få se den här världen som fanns utanför min, där det verkade finnas andra möjligheter. Där kom journalistiken in.
– Jag förstod inte konsekvenserna till en början, säger hon när hon tänker på sina första år som journalist.
Motsägelsefull diktatur
Att kvinnor faktiskt får arbeta som journalister i den patriarkala diktaturen Saudiarabien kan verka paradoxalt. Yrket har ju en sådan stark inneboende
potential för att ifrågasätta och granska makten. Vill man hålla kvinnor på marken borde man väl inte låta dem beväpna sig med pennor?
Men det saudiska samhället är motsägelsefullt. Ett sätt för kungahuset att se till att befolkningen inte vänder sig emot dem är att erbjuda vård och skola skattefritt. Samtidigt som landets kvinnor måste stå under förmyndarskap från vaggan till graven är en stor andel av dem högutbildade.
– 60 procent av kvinnorna i Saudiarabien har högre utbildning, många kandidat- eller till och med doktorsgrad, säger Hana Al-Khamri.
– Det är inte direkt som att tidningarna letar efter kvinnor som vill skriva. Men eftersom yrkeslivet är så begränsat kan en del av de här utbildade kvinnorna få jobb som journalister om de själva söker sig till redaktionerna. Medierna har också märkt att materialet som kvinnor producerar säljer väldigt bra. Eftersom kvinnor är en så osynliggjord och förtryckt grupp är alla saudier väldigt nyfikna på vad de har att berätta.
Begränsat handlingsutrymme
Samtidigt är de kvinnliga journalisternas handlingsutrymme mycket begränsat. Bara att få signera en text med eget namn var länge förbjudet. Anställningsvillkoren är sämre än männens, att få en fast tjänst är mycket svårt och lönen är låg. De strikta lagarna angående att visa kvinnor på bild begränsar möjligheterna att synas i tidningen eller i tv-rutan. Dessutom drabbas många kvinnliga journalister av trakasserier, såväl på arbetsplatsen som utanför. Den som på något sätt provocerar kungahuset riskerar att fängslas, torteras och för all framtid förlora möjligheten att leva ett normalt liv. Många journalister som valt att gå i exil förföljs även efter att de lämnat landet.
– Kvinnliga journalister i Saudiarabien tar stora risker. Eftersom systemet begränsar deras möjligheter måste de vara otroligt kreativa för att kunna fortsätta sitt arbete. De är offer för könsapartheid och verkar i ett helt slutet samhälle. Men samtidigt har de en stark egen agens. De lurar systemet hela tiden, för att få fram sina budskap.
Hana Al-Khamri märkte själv hur snäva ramarna var. Att få texter publicerade var en ständig kamp som hon utkämpade under fem hela år på lokaltidningen.
– Positiva samhällsförändringar som till exempel bättre vård för kvinnor har kunnat ske för att modiga kvinnliga journalister har lyft de frågorna i medierna.
– Jag skrev till exempel om vikten av att kvinnor finns representerade inom rättsväsendet. Det behövs någon som kan föra mammors talan i vårdnadstvister eftersom de nästan alltid döms till männens fördel. Men jag skrev också artiklar som blev förbjudna och som chefredaktören inte ville publicera, säger hon.
Skickade artiklar utomlands
Ung och idealistisk som hon var såg Hana Al-Khamri till att istället få de censurerade artiklarna publicerade utomlands. Via kontakter som hon knutit på nätet kunde texter som bröt mot regimens lagar få vingar internationellt. Något som väckte ont blod hos de saudiska myndigheterna.
– Idag vet jag att det var ett jättefarligt beslut jag tog. Att jag publicerade mina artiklar utomlands är orsaken till att jag inte kände mig trygg nog att stanna kvar i landet. Jag fick rådet att lämna. Så jag reste och tänkte att jag skulle vara borta en kortare tid.
Åsikterna går isär
Nu har tio år gått sedan Hana Al-Khamri flydde från Saudiarabien. I arbetet med Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia återvände hon kort till Jidda. Hon reste även till Dubai och London för att göra intervjuer med kvinnorna som medverkar. Bilden som framträder är mångfasetterad. Några av de kvinnliga journalisterna säger sig inte ha några problem med Saudiarabiens diktaturregim. Andra är aktivister som har tagit stora risker för att protestera mot makten.
– Det var viktigt för mig att visa på mångfalden bland oss, säger Hana Al-Khamri om kvinnorna som hon berättar om i sin bok.
– För vi är väldigt olika. Vi kommer från olika bakgrunder. Vi har olika samhällssyn. Men det som är gemensamt för oss alla är vår kärlek till skrivandet. Männen har ägt makten över pennan så länge. Jag ville skriva kvinnornas egen historia, och visa hur stark vår längtan till frihet är.