Arbetsrummet ligger ett stenkast från kyrkan och för Mona Olsson hänger tro och politik ihop. Hon är en av personerna bakom Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK).
– Jag har nog alltid haft en slags barnatro. Tro och politik har alltid gått hand i hand, min röda ungdom var också min kristna ungdom. Det kristna budskapet är inte söndagsskolegulligt, utan pang på! Det är en uppmaning till oss att verkligen göra vad vi kan för de som har det svårt och är utsatta, säger Mona Olsson, ordförande i ViSK och oppositionsråd i Norrköping.
Vi träffar henne på tjänsterummet i Norrköpings gigantiska koloss till kommunhus. Hon rör sig hemtamt i korridorerna, berättar att hon brukar extraknäcka som volontärguide av huset lite då och då. Annars är det kommunpolitiken respektive kyrkopolitiken som upptar det mesta av hennes tid. Och att hon är aktiv i ViSK är inte någon tillfällighet.
– Jag minns när vår förre biskop, Martin Lind, gjorde en visitation här i Norrköping och fick följa med på besök i Hageby, som är ett socioekonomiskt utsatt område. I sin predikan efteråt sa han att han sett hur tomma kylskåpen är i Hageby. Och så uppmanade han oss att arbeta politiskt diakonalt. Det där stötte sig en del på för att det var för radikalt. Det finns de som vill satsa på fina prästskrudar och sitta och diskutera, istället för att jobba praktiskt. Det vill inte ViSK.
Började inom S
Men in i kyrkopolitiken kom Mona Olsson redan innan hon blev vänsterpartist. Hon började nämligen sin politiska bana inom Socialdemokraterna. Men under Göran Perssons ordförandeskap kände hon att det inte höll längre och hoppade av.
– Det var under Göran Persson som jag kände att nu glider partiet allt mer åt höger. Så jag skrev ett brev om att jag inte kunde vara med längre. Jag har faktiskt kvar det, det är lite gulligt och naivt. Jag citerar Mauro Scoccos Ett långsamt farväl. Inte ett öga är torrt, säger Mona och skrattar.
– Men att lämna var en stor sorg för mig. Och jag sörjer fortfarande, men inser ju att de själva inte sörjer den förlorade socialdemokratin.
Tog lång tid
Det tog två år för henne att landa och hitta viljan att bli politiskt aktiv igen. Denna gång i Vänsterpartiet.
– Efter Socialdemokraterna hade jag en lång karens. Jag ville inte kasta mig in i något nytt parti. Det är som med kärleksrelationer, det är bra att bli klar innan du går vidare.
– Dessutom tyckte jag att Vänsterpartiet såg så lustiga ut på den tiden. De klädde sig på ett visst sätt… Det var så då. Och jag tänkte, kan jag passa in där?
Det gjorde hon.
– Jag var och lyssnade på dem i kommunfullmäktige och kände att yes, de tjejerna som talade där är skarpa. Sen gick jag på ett möte. Ganska snart fick jag uppdrag i och med att Vänsterpartiet växte i Norrköping.
När jag frågar henne hur det är att vara kristen i just Vänsterpartiet säger hon att det förändrats snabbt.
– ViSK är fristående från Vänsterpartiet, men vi är ändå närstående. Det har funnits tankar om att partiet är en strikt sekulär organisation som inte vill befatta sig med den typen av trosfrågor. Det är väl arvet efter både CH Hermansson och Lars Ohly. Jag tror att det har hämmat många vänsterpartister från att aktivt utöva sin tro och vara kyrkopolitiker, men det känns som att det håller på att förändras. Vi ökar snabbt i medlemstal.
Sedan Mona Olsson gick med i Vänsterpartiet har det blivit en hel rad uppdrag, bland annat som kommunalråd i Norrköping. Men Mona Olsson vill inte beskriva sig som en som samlar på uppdrag.
– Jag ser inte mig själv som karriärist, men jag ser behoven. Ett problem, bam bam bam, Mona Olsson kommer klampande. Det är mycket plikt.
Varit en uppförsbacke
Det har inte alltid varit lätt för henne att kombinera politiken med resten av livet. I början av 00-talet gick hennes man bort efter att ha varit sjuk länge och Mona Olsson blev ensamstående med tre barn.
– Det var tufft många gånger. Jag tog ofta med mig barnen på möten. På en del ställen fanns det en förståelse, på andra ställen rynkades det på näsan och jag fick höra att barnen kanske kunde leka utanför. Jag försöker ha förståelse när någon tar med barnen på ett möte, att det måste finnas plats för det också. Barnen får inte bli ett hinder, utan måste tänkas in.
– Ibland var de ensamma hemma, men de visste alltid var jag var. Det är klart att det är förenat med ett dåligt samvete vissa gånger att jag lämnade dem, men de har ett riktigt socialt patos idag. Min dotter har precis börjat jobba fackligt. Hon är elevassistent, avslutar Mona Olsson.
Intervjun är slut och vi beger oss ut i solskenet för att snedda över torget framför kommunhuset och beger oss in i Hedvigs kyrka på andra sidan torget för att fotografera. Mona Olsson rör sig hemtamt mellan de båda platserna – hennes två världar.