”Jag känner mig så jävla lurad”          

– De nya ägarna till Findus utstrålade någon sorts trygghet, berättar Susanna Ottosson, de hade kunskapen och kapitalet. Vi kände en trygghet för första gången på många år. Vi hade också det nya fryshuset och den nya fabriken som invigdes i juni 2015, inte att förglömma.

– Jag känner mig även personligen lurad, säger Susanna Otto­sson. Där tog jag emot besök från deras ledningsgrupp, visade dom runt och berättade om mitt Findus. Jag tyckte jag kunde göra det, det var ju våra nya ägare och såg inga problem med det! Sen tänker man efteråt; skrattade dom åt mig sen när de gick till hotellet. Vad sa de bakom ryggen på mig sen?

– Jag känner mig grundlurad.

Susanna Ottosson har arbetat 17 år på Findus. Allra först som städerska efter gymnasiet, sedan tillfälligt under ”ärtsäsongen”, då företaget tar in många ungdomar och studerande. Så småningom fick hon fast jobb. Hennes pojkvän arbetade redan natt i fabriken och där fick även Susanna jobb på halvtid. Senare blev det heltidsjobb på ett 2-skift. Efter det andra barnet 2008, och två års studier, fick hon en ny tjänst som koordinator.

– Det roligaste är att visa upp produktionen, för det är där jag har mina rötter, säger hon.

Det arbetar närmare 600 på Findus och 450 av dem är varslade.

– Det är framför allt kollektivarbetarna som bor i Bjuv och som också drabbas hårdast.

– Findus har varit en omtyckt arbetsgivare och många har börjat jobba här efter skolan och kan inget annat. Tidigare riskkapitalister har slimmat produktionen hårt, vilket gör att de som blivit kvar har en hög medelålder. För några år sedan var den 47-48 år, säger Susanna.

Ingen bra ålder för en nystart, alltså. Och dessutom finns ingen annan stor arbetsgivare i Bjuv. Men det räcker inte med det. En nedläggning av Findus påverkar också många underleverantörer och flera hundra jordbrukare i regionen.

Men varför ska fabriken läggas ned. Varför vill inte Nomad Foods bara sälja? – Min egen teori är att de lägger ner för att de inte vill ha konkurrens helt enkelt, jag har mycket svårt att se att de kommer att sälja maskiner och lokaler till någon annan livsmedelsproducent. Det är antagligen billigare att lägga ner i Sverige och flytta produktionen till Tyskland än tvärtom, säger Susanna.

Känslan av katastrof märks denna dag i Bjuv. Kyrkklockorna har samlat tre-fyra tusen människor som sakta vandrar genom byn med banderoller och plakat. I täten går ortens blåsorkester och därefter kommer arrangörarena; Livsmedelsarbetareförbundet och den lokala fackklubben. De går tillsammans med LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt som avverkar marschen på kryckor. Många visar sin uppskattning över att han deltar trots sin brutna fot. Med är också arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.

Bjuv har inte gett upp

Det ord som hördes överallt är ”sorg”. Sorg, inte bara över förlorade arbetstillfällen och hotande arbetslöshet utan också för att en kultur hotar gå i graven. Findus är en ”bjuvsing”, vilket är ortsbornas uttryck för dem som hör till Bjuv.

Men de har inte kastat in handduken.

Livsarbetarförbundets ordförande Hans-Olof Nilsson, säger till RÖTT att han inte ens tänker i banorna att Findus ska lägga ner. Det ska bara inte få ske, säger han.

Jonas Sjöstedt får också kraftiga applåder när han i sitt tal säger att det är arbete som skapar värde, att det är de som odlar och skördar, som står vid maskinerna, som räknar och forskar som skapar ett samhälle. Utan det arbetet vore sådana som ägarna av Nomad Foods ingenting, för det föder även dom. Vi kräver att deras arbete respekteras, avslutar han. Inte ett jobb ska bort!

På gatuköket träffas vänsterpartisterna efter manifestationen. Den lilla restaurangen är full av folk, i mitten sitter Jonas Sjöstedt. Han får kramar av de som arbetar i grillen, det fotas och diskuteras. Där finns en kampvilja under sorgen.

Susanna Otto­sson är självklart med, det var två år sedan hon bestämde sig för att ”göra något mer aktivt för socialismen” och gick med i partiet. Jenny Hjälte, ordförande i partiföreningen säger att det kommer att krävas mycket lokalt engagemang och arbete framöver. Bjuvsingarna kommer inte att ge sig.

Efter 75 år ska Findus i Bjuv läggas ner. Varken de 600 anställda, kommunen eller lantbrukarna blev tillfrågade. Så vem bestämde det?

Det är november 2015. Affären som aviserades redan den 13 augusti är klar. Findus är sålt till Nomad Foods. Ägandet beskrivs som ”långsiktigt” och personalen tror att det äntligen ska bli arbetsro efter att ha ägts och sålts flera gånger av olika riskkapitalbolag. Men redan då funderar Stéfan Descheemaeker, VD för Nomad Foods, i helt andra banor:

– Vi har ökat från fyra till tio fabriker. Ska de bli kvar? Hur många människor behöver vi? Jag håller just nu på med dessa sifferövningar, säger han till affärstidningen De Tijd.

Sifferövningarna, det inbegriper alltså arbetarna och tjänstemännen i Bjuv, deras liv och framtid, ja hela orten ska komma att påverkas av denna sifferexercis. Men de är inte tillfrågade.

I samma tidning har han också tidigare avslöjat planerna för Nomad Foods där Findus numera ingår:

– Vi ska växa. Bara genom skalökning kan vi producera billigare och konkurrera med andra märken. Genom Findus, och andra företag som vi ska ta över kan jag skapa ett effektivt företag, säger han.

Precis så tänker en kapitalist, att det drabbar ett antal mänskliga individer finns inte med i ekvationen. Inte heller att eftersom alla företag strävar efter att ha så få anställda och så hög produktivitet som möjligt, kommer efterfrågan med tiden att sjunka för alla företag. Vips har vi en ny kapitalistisk kris.

När Nomad Foods tog över Findus planerades mycket riktigt redan en grundlig ”sanering” av Findus och Iglo, ett annat matföretag som köpts upp ett halvår tidigare.

Och redan då undersökte Descheemaeker vilka anläggningar som skulle bort:

– Ambitionen är att göra Nomad Foods till den största i Europa och ifall det är möjligt, även i USA.

Nomad Foods strategi är helt enkelt att köpa likartade företag, slimma kostnaderna och få loss pengar till att finansiera nya företagsköp. Precis som alla riskkapitalbolag vill göra.

Företaget startades den 1 april 2014. När det grundades var det som ett investmentbolag utan någon egen produktion, baserat i Road Town på Jungfruöarna. Inte för att grundarna Noam Gottesman och Martin Franklin bor där eller för att verksamheten bedrivs där. Jungfruöarna är ett skatteparadis av rang. I april 2016 avslöjades genom Panamaläckan att Brittiska Jungfuöarna var det mest använda skatteparadiset av den nu berömda advokatfirman Mossack Fonsecas klienter.

Uppköpen av företag kunde börja. Ett år senare köptes Iglo group, i november 2015 var det Findus tur. Företagen hade en liknande produktion. Likt en fästing sväller bolaget på bara två år till att bli en konkurrent att räkna med. Den 12 januari 2016 tar bolaget klivet från Londonbörsen till New Yorks, där företaget dagen till ära får uppdraget att ringa i klockan som öppnar börsen.

Ett tiotal väldressade och glada män ses skratta på ett podium medan två kommentatorer uttrycker sin beundran för före­tagsledarnas skicklighet. Det känns nästan som ett sportevenemang. Skål och grattis, grattis till de smarta, käcka grabbarna som kommit i mål på rekordtid!

”Vi är mycket glada”

Stéfan Descheemaeker, Nomad Foods koncernchef, sa vid öppnandet: ”Vi är mycket glada över att börja handla med våra aktier på New York Stock Exchange. Vi tror att det… kommer att skapa värden för aktieägarna.”

Bara ett par par månader senare går det inte lika bra för Nomad Foods. Aktien har sjunkit rejält. Kanske är det nu det beslutas att Findus ska läggas ner, kanske för att visa ”handlingskraft”. Eller så sker det bara snabbare än planerat.

Ingen i Bjuv kommer att bli tillfrågad i saken.

Det är inte heller troligt att någon av de båda grundarna ens för en sekund funderar över om det finns några andra jobb att få när man är livsmedelsarbetare och drygt 50 år.

Ägarna lever på en helt annan planet.

Martin Franklin har beskrivits som en hänsynslös företagshandlare. Noam Gottesman bildade tillsammans med belgaren Pierre Lagrange, GLG Partners som förvaltar 31 miljarder dollar.

Martin Franklin föddes i England 1964, som son till Sir Roland Franklin och Lady Nina Franklin. Numera bor han i New York. Yrket är företagsledare. Han har gjort sig rik på att köpa och sälja bolag, ett av de mer kända han varit delägare i är Burger King. Också känt för att ha löner så låga att de knappt går att leva på. 2014 hade Franklin samlat ihop cirka 280 miljoner pund, men redan 2015, hade förmögenheten ökat till cirka 357 miljoner pund, cirka 4,2 miljarder kronor.

Noam Gottesman är inte heller barskrapad. Född 1961 och med utbildning från Columbia University bor han idag i New York. I hans CV finns inget som liknar en grönsak, en maskin eller ett löpande band. Han har förvaltat hedgefonder.

Det handlar bara om att köpa och sälja papper, men det har lönat sig. 2014 var han listad bland USAs 400 rikaste.

Gottesman har även kulturella intressen. Både Francis Bacon och Andy Warhol finns i hans konstsamling. Warhols bilder av tomatsoppsburkar är förmodligen det mest konkreta Noam Gottesman sett av den matindsutri han lever på.

Inget tyder alltså på att Noam eller Martin har funderat på vad deras nya planer kommer att betyda för människorna i Bjuv.

Det är istället deras underhuggare, vd:n Stéfan Deschee­maeker, som får meddela att arbetarna på Findusfabriken inte längre behövs:

”Dagens tillkännagivelse avseende varsel och förhandlingar med berörda fackföreningar har inget att göra med vare sig fabrikens prestation eller någon av de anställdas prestationer. Det grundläggande problemet som vi tvingats hantera, och som potentiellt kan leda till en nedläggning, är istället att vi har överkapacitet, eller enkelt uttryckt, fler fabriker än vi behöver”.

För att förtydliga: De vill rationalisera hårdare för att säkra vinsten. Det är ju inte så att ägarna sitter med en pappmugg utanför ICA direkt.

Men varför just Findus som går med vinst och där det gjorts stora investeringar?

Förmodligen var tanken redan från början att bli av med en besvärlig konkurrent. Uppköp för att lägga ner. Annars hade man väl valt att försökt sälja istället. Kanske påverkas valet också av att det är så billigt att lägga ner företag just i Sverige.

”De undviker att lägga ner i länder med bråkiga fack och där det är dyrt att säga upp.” Så skriver Dagens Arbete i en artikel 2014 som redovisar ett antal olika företagsnedläggningar i Sverige. Ett exempel av flera är Electrolux som lagt ner många fabriker i Europa, men där prislapparna skiftat från land till land. I tyska Nürnberg, kostade nedläggningen enligt Dagens Arbete 1 281 000 kronor per anställd. Jämfört med Torsvik utanför Jönköping där prislappen blev 226 000 kronor per anställd.

Nedläggningen i Tyskland blev alltså nästan sex gånger dyrare än i Sverige.

I Tyskland protesterade samhället när Electrolux meddelade att den stora fabriken skulle stänga. Media fylldes med rapporter om demonstrationståg, talkörer och upprörda politiker.

Stängningen av den lilla Torsviksfabriken förlöpte tyst.

Syftet med aktionerna i Nürnberg var att tvinga Electrolux att pytsa in så mycket pengar som möjligt i den sociala plan som man enligt tysk lagstiftning är tvungen att upprätta vid en nedläggning. Alla anställda fick bland annat en halv miljon kronor i avgångsvederlag.

I Sverige räcker det att betala lön under uppsägningstiden.

Electrolux lade även ner tillverkningen av dammsugare i Västervik. 500 metallare fick ett par månadslöner för den som ville prova på nya jobb eller utfyllnad upp till A-kassenivån för den som valde att studera. De anställda fick också var sin dammsugare med sig när de gick hem. Kostnaden hamnade på 440 000 kronor per anställd, alltså dubbelt så mycket som i Torsvik.

Men det var ändå inget mot vad de spanska facken fick igenom när Electrolux i Fuenmayor samtidigt lades ner.

Avtalspensionering för alla som fyllt 52 år plus avgångsvederlag motsvarande fyra årslöner drev upp den totala nedläggningskostnaden till i snitt 972 000 kronor per anställd.

Att lägga ner i Sverige är alltså en förhållandevis billig affär, konstaterar Dagens Arbete i sin genomgång.

Fel morot för kapitalister?

Det har funnits en idé om att det ska vara enkelt att investera i Sverige – tanken är att det ska locka hit fler företag.

Men att det även ska vara enkelt att lägga ner är svårare att förstå. Och är det ens önskvärt att locka företag till Sverige med moroten att det är billigt att lägga ner? Idag när företagen ofta är multinationella kan det vara en nackdel. Så snart det ska slimmas kommer Sverige att framstå som det enkla och billiga landet att göra det i. Oavsett om företaget är lika bra eller till och med bättre skött än i andra jämförbara länder.

I Sverige är Stefan Löfvén upprörd. Han vill ha en förklaring från ledningen för Nomad Foods. Varför lägger ni ner ett blomstrande företag?

Förmodligen vet Löfvén redan svaret.

Kanske borde han iställer resa den verkliga frågan:

Hur länge ska vi tillåta ett ekonomiskt system där människorna som arbetat ihop värdena har noll inflytande? När ska vi börja ifrågasätta själva det kapitalistiska systemet?

Ett exempel på den kortsiktighet som präglar kapitalismen, är bygget av det nya fryslagret i Bjuv. En jätteinvestering som också innebar en minskning av antalet transporter och utsläpp. Även en helt ny fabriksdel stod klar 2015, som även betydde bättre arbetsmiljö än i den gamla som fanns i Helsingborg. Detta enligt den lokala Livsklubbens ordförande Kent Ahlgren.

Att bara något år senare hota att lägga ner verksamheten är ett otroligt slöseri, inte bara med mänskliga utan också materiella resurser.