På tröskeln till en ny kris?

De återkommande finanskriserna har avslöjat det kapitalistiska systemets brister. Trots det står vi återigen inför en finansbubbla som kan spricka. Rött har djupdykt i vad som hänt och varför.

Det börjar med en viskning. I april 2007 går investeringsfonden New Century, som specialiserat sig på att spekulera med bostadslån, i konkurs. Ett halvår senare når aktieindexet Dow Jones en ny rekordnivå. Året därpå kollapsar Lehman Brothers, en av USA:s största investmentbanker.

Pärlbandet av händelser bakom finanskrisen 2008 verkar tydligt så här i efterhand. Som ett skenande tåg mot en bergvägg. Ändå viftades varningssignalerna undan. Bara något år tidigare förklarade Robert Lucas, Nobelprisvinnare i ekonomi, att världen ”löst problemet med att motverka lågkonjunkturer”.

Bakom de krångliga termerna, de avancerade finansiella produkterna, dolde sig enorma risker. Krisens pris blev högt för vanliga människor. När det finansiella pyramidspelet rasade var det redan för sent. Minustecknen på börsskärmarna i världens finansiella noder slog ut hela samhällen. Bubblan sprack och vi vaknade upp med en kollektiv knut i magen.

När skalvet efter 2008 års finanskris lagt sig hoppades många inom vänstern att den ekonomiska debatten skulle ta en ny riktning. Flera länder mötte lågkonjunkturen med stimulanser, offentliga investeringar i till exempel infrastruktur och satsningar på välfärd. Och något började hända. Nya vänsterrörelser vann terräng runt om i världen: Podemos i Spanien, Syriza i Grekland, Occupy Wall Street i USA.

Alltfler ifrågasatte kapitalismens centrala antaganden och den nyliberala, högerdominerade ekonomins teorier. Förutom John Maynard Keynes nämndes även Karl Marx och Karl Polanyi – också i etablerade medier. Men luftfickan av kritik blev kortvarig. Varken partier till vänster eller de nya politiska rörelserna lyckades knuffa debatten åt rätt håll. I själva verket uteblev konkurrerande perspektiv – dogmerna låg fast.

Ett förändrat samhälle

Nu hopar sig molnen än en gång vid horisonten, vi står på tröskeln till en ny kris.

I oktober i år varnade Internationella valutafonden, IMF, för att den globala tillväxten blir den lägsta sedan finanskrisen. Enligt Statistiska centralbyrån sjönk industrins investeringar under det första kvartalet 2019 med över en fjärdedel jämfört med föregående år. Det är den största avvikelsen mellan prognos och utfall på närmare ett decennium.

Dessutom är Sverige det land i västvärlden där klyftorna ökat snabbast. 1980 var Sverige världens mest jämlika land, men i dag har alla nordiska och flera europeiska länder mer jämnt fördelade inkomster. Faktum är att vi har den största ojämlikheten, mätt med så kallad ginikoefficient, sedan mätningarna inleddes på 1970-talet.

Annorlunda uttryckt: Samtidigt som vi står inför en ny ekonomisk kris har samhället förändrats i grunden.

Vi har all anledning att vara oroliga. Liknande mönster som orsakade den stora finanskrisen för ett decennium sedan håller på att upprepas. Samhället har blivit än mer beroende av finansmarknader och spekulation på aktier och värdepapper – finansialiseringen har accelererat. Dessutom är de politiska underströmmarna skakigare än på länge. USA och Kina utövar ett lågintensivt handelskrig med oklar utgång. I skrivande stund har Storbritannien ännu inget avtal med Europeiska unionen om att lämna samarbetet.

Konsekvenserna kan bli katastrofala. Vad skulle hända i dag – och vilka svar har vi?

Nationalekonomen och författaren Stefan de Vylder har profilerat sig som en av de tydligaste kritikerna av den otyglade kapitalismen. I boken Världens springnota från 2009 nystar han i finanskrisens orsaker från ett vänsterperspektiv. Hans slutsats är glasklar: Ekonomiska kriser slår hårdast mot folk med små inkomster. Nu menar han att läget för världsekonomin är sämre än på länge.

– Vi har en situation med sjunkande tillväxt i ett antal låg- och medelinkomstländer. Dessutom riskerar de olika politiska hoten att försämra en redan sviktande världsekonomi. Jag förstår faktiskt inte varför finansmarknaderna tar så lätt på situationen.

– Vi har ett läge där världens ledare är mer oberäkneliga. Det räcker med en tweet för dramatiska förändringar och nya ekonomiska spelregler. Alla de här hoten, oförutsägbarheten, gör att jag tycker att det ser väldigt illa ut.

Vi står dåligt rustade

Enligt Stefan de Vylder är det direkt avgörande hur nästa kris hanteras. Annars riskerar hela samhällen att trasas sönder och klyftorna förvärras.

– Det finns stora störningar inom världshandeln. Hela det regelverk vi byggt, till exempel via WTO, riskerar att krascha. Jag tror inte att vi står inför en global kollaps, utan snarare en sjunkande tillväxt, ökande arbetslöshet och uppblossande kriser. Dessutom står vi dåligt rustade om vi går in i en lågkonjunktur.

I många länder har statsskulder staplats på hög sedan förra finanskrisen, samtidigt som länderna har stora budgetunderskott. Kombinationen är destruktiv och omöjliggör i praktiken en offensiv finanspolitik för att stimulera ekonomin vid lågkonjunktur. Samtidigt har många år med låga räntor, en expansiv penningpolitik, tömt centralbankernas verktygslådor. Stefan de Vylder menar att ekonomierna riskerar att gå i baklås.

– De som skulle kunna stimulera ekonomin med finanspolitik, till exempel Tyskland och Sverige, vill inte göra det – och de som skulle vilja kan inte. Den låga investeringsviljan i världen gör att penningpolitiken med extremt låga räntor framför allt har byggt upp bubblor på aktie- och fastighetsmarknader, förklarar han.

Även om ekonomiska kriser genom historien – börskraschen 1929, svenska fastighetskrisen på 1990-talet och finanskrisen 2008 – skiljer sig åt finns det gemensamma drag. Vi kan kalla det en bubbelekonomi. Först blir investerare förtrollade av en ny teknologi eller ett värdepapper. När alltfler hoppar på tåget går priset på tillgången upp – det skapas en boom. Snart försvinner all försiktighet, investerare blir extremt riskbenägna. Så småningom når värderingarna rekordnivåer. Tidiga investerare som säljer i tid gör enorma vinster, men när bubblan slutligen spricker sjunker värdet på tillgången snabbt. Krisen slår till med full kraft.

Ofta reduceras stora omvälvningar till enskilda händelser, som om de uppstår ur intet. Men verkligheten fungerar inte så. För att greppa ekonomin, liksom makten över ekonomin, behövs ett längre perspektiv. Perioden från 1980-talet till i dag kan beskrivas som en nyliberal epok, där idén om avreglerade marknader och privatiseringar impregnerat stora delar av det politiska fältet.

Samförstånd mellan arbete och kapital

Enligt sociologen Immanuel Wallerstein lyckades liberalismen som ideologiskt projekt omvandla de två konkurrerande ideologierna – socialism och konservatism – till varianter av liberalism. Efterkrigstidens samsyn kring keynesianismen – en ekonomisk modell där staten stimulerar vid lågkonjunktur – fungerade som ett samförstånd mellan arbete och kapital. Men kapitalismen i sig utmanades inte, dess underliggande motsättningar kvarstod.

Liberalismens löften har heller inte infriats. Tvärtom har det skapat en maktkoncentration av ägandet i kombination med att vinsterna ökat på bekostnad av löner. Samhällen har dragits isär.

I dag uppenbarar sig kapitalismens motsättningar genom att kapitalismen är global, att kapitalägare kan utöva makt bortom enskilda länder. Demokratins räckvidd har krympt och det är svårare att styra och reglera marknader och kapital.

Stefan de Vylder menar att vår tids variant av kapitalismen präglas av att ”svansen viftar på hunden”.

– Vi har en global ekonomi där svansen – de nervösa, kortsiktiga finansmarknaderna – viftar på hunden, det vill säga produktion, välfärd och sysselsättning. Men vad och vilka är det som styr svansen?

– För politiker är det en tvångströja att finansmarknaderna reagerar så snabbt och negativt på saker som vi från vänsterperspektiv skulle tycka var schyssta reformer. Inkomstutjämning, skatt på förmögenheter eller arv. Men då hotar finansmarknader med straff genom försvagad valuta och fallande aktiekurser.

Maktförhållanden skiftar form

Enligt Samir Amin, egyptisk-fransk ekonom, måste kapitalets vinster kopplas till hur den ekonomiska makten är fördelad mellan länder. När det skapas en ny marknad, eller när en ny typ av industri växer fram, uppstår nya former inom kapitalismen. Stora teknologiska språng hänger ihop med långa perioder av vinster för kapitalägare. Tänk: ångmotorn, förbränningsmotorn, mikrochip, internet, artificiell intelligens. Det gör i sin tur att maktförhållandena inom ekonomin skiftar form. För vår tids explosion av finansiella tjänster har det resulterat i en global variant av kapitalism med snabba och destruktiva växlingar.

Samir Amins poäng är att varje kapitalistisk period, varje kris, är resultatet av maktförhållanden inom och mellan samhällen. Det påverkar också hur politiken kan agera i relation till ekonomiska intressen. Insikten är viktig för att förstå dagens maktförhållanden – och hur vänstern kan möta kriser.

Förhoppningarna om att finanskrisen 2008 skulle markera vändpunkten och ge vänstern chansen att bryta ny mark uteblev. I dag ser vi snarare hur en ny, nationalistisk och konservativ höger definierar politiken och debatten. Eller som filosofen Slavoj Žižek formulerat det: För många människor är det lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens kollaps.

Så vad kan vänstern göra för att definiera nästa kris – och föreslå reformer för att tygla kapitalets makt? Först och främst måste krisens orsaker sättas i relation till konsekvenserna för människor runt om i världen. Spekulationen och vinstkalaset inför en kris har nämligen en prislapp. Arbetslöshet, växande klyftor och ökade motsättningar mellan människor.

Tanken om att möta lågkonjunkturer med offentliga investeringar är rimlig för att hantera kriser kortsiktigt. Jobb, välfärd och människors vardag måste trots allt försvaras. Men det vore ett misstag att nöja sig med det. Globaliseringen av kapitalet, dess makt över politiken och demokratin, kräver att vi har en idé om hur vi vill förändra systemet i sig.

– En keynesiansk sysselsättningspolitik, kombinerad med ett återtagande av offentlig kontroll över alla privatiserade välfärdsmarknader, försvåras av att kapitalet är så flyktigt och mäktigt som i dag. Det är lite som att försöka pressa in tandkrämen tillbaka i tuben, säger Stefan de Vylder.

– För att skapa legitimitet för en ekonomisk politik som trots allt skiftar kursen och vinner förtroende behövs allianser mellan människor som både ogillar och hotas av dagens växande klyftor. Vi måste börja någonstans, även om det låter som gamla socialdemokratiska reformer från 1970-talet.

Egentligen är det självklart. Kapitalismens inre motsättningar omöjliggör ett hållbart och jämlikt samhälle. Den gordiska knuten* förblir olöst. Just därför måste vi våga kritisera mer än bara symptomen av en djup orättvis ekonomi, vi måste angripa orsakerna. Det gäller inte minst klimatfrågan. Att den oljebaserade tillväxten gynnar fåtalet kortsiktigt står i direkt motsättning till mänsklighetens existens. Det handlar om makt, intressen och motsättningar.

Konkreta reformer krävs

Kriser och bubblor är inte avvikelser i det kapitalistiska systemet – de är i allra högsta grad en del av det. Orsakerna måste därför ses som destruktiva motsättningar inom det kapitalistiska systemet. För att vända trenden krävs några konkreta reformer. En krispolitik som satsar på välfärd och långsiktiga, hållbara investeringar. Spekulation på aktier, värdepapper och finansiella produkter måste regleras och beskattas för att kunna bäddas in i ekonomin i stort. Demokratin måste helt enkelt bli herre över ekonomin – också globalt. Även om det är svårt och tar tid.

Och visst finns det utropstecken i samtiden som trots allt väcker hopp. I USA har Bernie Sanders lyckats knuffa in frågan om löntagarnas makt inom företag till mitten av den politiska dagordningen. Klimatfrågan flätas samman med rättvisa och jämlikhet – och en kritik av kapitalismen. Det rör på sig.

Svaret på kriser måste bli politiska rörelser som konkretiserar det teoretiska. Som inte köper det rådande ekonomiska systemets teoretiska luftslott. Det kräver att frågor om ekonomi blir ideologiska, att samtalet om hur vi ska ha det tillsammans demokratiseras. Politiska allianser måste byggas på att knyta samman människor som i grunden har samma ekonomiska intressen. Alternativet måste vara projekt som sätter människors vardag i politiskt ljus: arbetet, stadsdelen, fritiden. Först då kan samhället och ekonomin bli en demokratisk fråga.

För när krisen slår till, när viskningen blir ett skrik, slår de där kurvorna, staplarna och minustecknen mot människor av kött och blod. Och av den anledningen är det inte mer än rätt att vi också har makten.

Kapitalismens natur är att återuppfinna sitt uppdrag, återskapa urkraften som är kapabel till både innovationer och förstörelse. På aktieskärmar, i styrelserum, i slutna sällskap. Men de återkommande kriserna avslöjar systemets brister, når in i dess själva nervcentrum. Där avslöjar de en viktig sanning: Kapitalismen är ingen ohejdbar naturkraft, en forsande ström vi står handfallna inför. Samhället går att förändra, ekonomin går att organisera annorlunda. Eller med science fiction-författaren Ursula K. Le Guins ord: ”Vi lever under kapitalismen. Dess makt tycks oundviklig. Liksom den gudomliga makten hos kungar. Men varje mänsklig makt kan bekämpas – och förändras av människor”.