Två världar speglas

Ingen älskar Stockholm längre. Stan suger. Numer rankas till och med Göteborg som hippt och Malmö är ju i en egen liga med sin kosmopolitiska status och sin tvillingstad på andra sidan sundet. Efter en lång rad artiklar av sorgsna stockholmare som tröttnat på vår huvudstad lyckades i alla fall Nadia Jebril (DN 30/9) precisera problemet: Stockholm har blivit otillgängligt för ”de hungriga”; för människor med ambitioner men utan kapital eller kontakter. Så enkelt är det. Utan det diffusa men elektrifierande ”löftet” i luften blir det inte mycket till stad. Utan undergroundkultur ingen etablerad kultur. Det vet både de som inte får komma in och de som längtar ut. Samtidigt murar vi in oss bakom allt högre murar. Putsar och fixar och tätar sprickorna tills vi inte kan andas. Nu ska vi stänga av gangsterrappen också. En av de få röster som har trängt sig in från andra sidan muren. Den brutala avrättningen av en 19-årig artist i Hammarby Sjöstad blev spiken i kistan. Gangsterrappen har länge varit den alternativa musik som växt och frodats i Stockholm. Till skillnad från andra kulturarbetare, eller kulturtrasproletärer, har många rappare haft rika sponsorer som fattar att artister måste ha betalt. Som satsar på kulturen när ingen annan gör det. Som har förstått att kultur är makt. Det är inte första gången i historien som drogpengar ger underklassen en röst, som alla som har följt amerikanska maffiafilmer och serier vet. Indirekt är musiken förstås också finansierad av den övre medelklassens urholkade näsor. Inte konstigt att borgarna tycker att det redan har plöjts ner för mycket pengar i förorten. Deras barn har ”kultursatsat” hela vägen till rehab. De två världarna speglar och är helt beroende av varandra. Hiphopen med sin förkärlek för bling-bling, lyxåk, bimbos och machos är skrattspegeln som hålls upp mot materialismen, narcissismen och det kriminella tänkande som drabbat huvudstadens borgerlighet. (För vi ser bara kulturella ut, det vet ni va? Vi läser inte böcker, går inte på teatrar och konstutställningar, pratar mest om kaffebönor, tv-serier och fastighetspriser). Medan gängen gärna stoltserar med sin kriminalitet och åker dit, lyckas deras spegelbild, ekobrottslingarna, trots avslöjanden om miljardsvindlerier och nepotism, gömma sig bakom nationalmyter, som att korruption inte existerar här eller att kompetens går före bakgrund. Tanken på en våldtagen eller dödad tonåring kommer alltid att väcka starkare känslor än det brutala våld som den ekonomiska brottsligheten utövar på vårt land. Det är mänskligt. Alla reagerar starkare på direkt än indirekt våld. Vad vi saknar är politiker som trots det håller fokus på det indirekta. Men vem vågar det? Låt oss attackera skrattspegeln istället. Täta sprickorna och konsumera den kultur som återstår här inne i bubblan. Låt oss ge fem stjärnor till Abbas geriatriska disco och bädda ner oss framför ytterligare en dramakomedi om en lagom dysfunktionell medelklassfamilj med trevligt störiga tonåringar och stressade mammor som balanserar sin cappuccino genom fräscha kontorslandskap. Låt oss glömma att vår stad kommer dö av syrebrist. Man vänjer sig. Till slut kanske vi inte ens reagerar när Ulf Kristersson kommenterar dödsskjutningen av Einár med att våldet nu har kommit till områden där ”vanliga familjer” bor.