Karlskoga föder motstånd

Chocken sprider sig när personalen får beskedom att förlossningen på Karlskoga lasarett inte kommer att öppna igen efter sommaren. Då är det bara några veckor kvar innan delar av arbetsstyrkan ska byta arbetskläder mot shorts och gå på semester, och andra börja pendla till Örebro för att arbeta där under sommarperioden. – Vi vart helt lamslagna. Att åka till Örebro hade vi gjort tidigare, men detta var nytt. Alla samlades i personalrummet och vi ville ju inte gå därifrån. Vi grät och var helt förtvivlade, berättar barnmorskan Britt Larsson när vi ses. Beslutet att stänga förlossningsverksamheten vid Karlskoga lasarett togs av verksamhetschefen på kvinnokliniken i Örebro, Gill Kullberg. Hon menade att den förlossningsvård som bedrevs på avdelning Q i Karlskoga inte var patientsäker. Britt Larsson håller inte med. – Hon körde mycket på det här att vi inte är patientsäkra. Men jag skulle aldrig jobba i en verksamhet som inte är patientsäker. Det skulle jag inte tordas. På avdelning Q föds vanligtvis ungefär 700 barn per år. Några av dem föds svårt sjuka. Det var dessa barn verksamhetschefen syftade på när hon tog beslutet att stänga verksamheten. Men Britt Larsson menar att hon missat viktiga aspekter. – Det är ju bara normalgraviditeter som får föda här, den som till exempel har graviddiabetes eller svår havandeskapsförgiftning får åka till Örebro. Men hur barnen mår i magen, det vet en ju aldrig. Det kan födas ett sjukt barn, men vi har tydliga rutiner kring hur vi gör om ett barn kommer ut och är svårt sjuk. – Och vi har ju räddat mammor och barn som aldrig hade överlevt om det hade varit en längre transportsträcka, berättar hon. Öppnade inte efter sommaren Jag och Britt Larsson ses på avdelning Q i slutet av augusti. För några dagar sedan skulle förlossningen ha öppnat igen efter sommaren, men här hörs inga nyfödingars första gny. Istället ekar de långa korridorerna tomma. Hur det kunde bli såhär råder det stor oenighet om. Politikerna i vård- och omsorgsnämnden i Region Örebro säger sig vilja öppna avdelningen igen, men än har inget hänt. Hos många finns en misstanke om att detta är en del av en trend, där allt mer vård flyttas från de mindre lasaretten till de större länssjukhusen. Britt Larsson förstår oron. – Vanligt folk förstår att det här är början på en nedrustning av lasarettet. Vi har ju Kristinehamn nära, där det skedde exakt samma sak. Tar de bort förlossningen så försvinner snart narkosjouren och då tar de bort operation och så bryts verksamheten ner. Till slut är det inget annat än en stor vårdcentral, säger hon. Men allmänheten har rustat till strid, de tänker kämpa för sin förlossningsavdelning. Strax efter nedstängningen bildades en Facebookgrupp som snabbt fick över 10 000 medlemmar. Och när gruppen någon vecka senare demonstrerade samlades runt 5 000 personer på parkeringen framför sjukhuset. Uppe på balkongen på avdelning Q stod de anställda och blickade ut över plakat med proteströrelsens signum: En födande kvinna med en bebis som tittar ut ur underlivet. – Det bara vällde in folk, på utrymmet här nedanför och över hela parkeringen, berättar barnmorskan Britt Larsson, med en aning darr på rösten. Har tröttnat på avlövning En av dem som deltog på demonstrationen är Peter Pedersen. Honom träffar jag på torget framför Folkets hus i Degerfors. Under många år var det han som tillsammans med en rad vänsterpartister styrde Degerfors. Även i valet 2018 blev Vänsterpartiet största parti, men Socialdemokraterna bestämde sig för att gå högerut och regera med Alliansen. Nu försöker Peter Pedersen gå i pension. Men saker kommer emellan, nu senast förlossningen. – Vi som bor ute i landet är less på avlövning. Att försäkringskassan flyttar, att allt mer av polisens verksamhet flyttar och att staten liksom drar sig undan från de här mindre orterna. Nu stänger förlossningen. Det är den trenden hela tiden. Att verksamheten skulle vara patientosäker ger han inte mycket för. – Vi har haft hårda diskussioner med regionen, där de kommer med påhopp om att vi riskerar barns hälsa. Men det finns en stor internationell undersökning med över två miljoner födslar, där man såg att en centralisering inte leder till en minskad dödlighet, men att fler istället får föda utanför förlossningsenheten – i hemmet eller i bilen. – Jag tycker att det här är en väldigt tydlig feministisk fråga. Om alla är överens om att kvinnan måste få bestämma över sin egen kropp, då är det väl självklart att kvinnor ska kunna välja en mindre förlossningsenhet när de föder barn. Nu ligger det på politikernas bord att öppna verksamheten igen. – Det blir lite fjantigt det här. Jag har ju varit kommunalråd länge och om vi sitter i kommunstyrelsen och bestämmer att en skola ska fortsätta vara öppen, då förväntar vi oss att de som leder verksamheten levererar resultat. Det räcker inte att säga saker, utan de måste göra också, menar han. Att åka från Degerfors till Karlskoga tar en kvart med bil. För att komma till Örebro behöver färden fortsätta i ytterligare 35 minuter. För Peter Pedersen gäller frågan om förlossningen inte enbart avdelning Q, han tänker också på den tunga industri som finns i Degerfors. – Att ha ett akutsjukhus nära är jätteviktigt för den här delen av länet. Vi har ju stora industrier här, det kan hända arbetsplatsolyckor och liknande. Och då vet ju alla att förlossningsvården behövs för att kunna hålla igång ett riktigt akutsjukhus. Det gör att vi har kirurger och narkosläkare i närheten som ärberedda dygnet runt. En av de sista ut på avdelning Q Utanför ett rött hus i Nybble, en bit söder om Kristinehamn, står en traktorgrävare och mullrar. Ettåriga Ture sitter i hytten tillsammans med pappa Martin. På trappan möter mamma Louise upp med nytillskottet Kerstin i famnen. – Vi var på väg in till barnmorskekontroll när de släppte nyheten om att förlossningen skulle stänga. Det här var ett par dagar innan hon kom. Det var väldigt stressande att inte veta vart vi skulle åka när det var dags att föda, berättar Louise Åhsén. Men Kerstin lät inte vänta på sig, utan kom två veckor innan beräknat datum. På så sätt blev hon en av de sista bebisarna att födas på avdelning Q. Det är Louise Åhsén glad för. – Jag har jobbat på lasarettet och känner mig hemma med stämningen och miljön som är där. Sen har vi en barnmorska per födande i Karlskoga, det kan folk inte räkna med i Örebro eller Karlstad. – Jag personligen känner mig mer trygg med att föda barn på ett litet sjukhus där det finns narkospersonal nära till hands om något skulle hända. Ofta träffar en dessutom samma barnmorska på förlossningen och på BB. Det är jätteskönt att få prata igenom sin upplevelse med den som var med. Men det var lite stressigt ett tag där innan de hann fram till förlossningen. Inte nog med att Kerstin var tidig, hon hade dessutom bråttom ut. – Det var ju skitjobbigt att åka bil med värkar. Och så stressen att inte veta om vi skulle hinna fram. När vi bestämde oss för att åka in började allt gå mycket snabbare och i bilen kom värk på värk på värk. Vi hann vara inne en knapp timma innan hon kom och hade inte hunnit till Örebro eller Karlstad. Sen vet jag inte om vi hade åkt tidigare om vi visste att vi skulle behöva åka längre, berättar Louise Åhsén. Lilla Kerstin är mest tyst, hon sörplar mjölk större delen av vårt möte och verkar inte ha lika bråttom nu. Karlskoga är inte den enda platsen i Sverige där vårdverksamhet har lagts ned och centraliserats. Sedan 1990-talet har vart femte akutsjukhus runt om i Sverige stängt. Ett av de mer uppmärksammade fallen var det i Sollefteå, där BB-verksamheten lades ner för drygt två och ett halvt år sedan. Sedan dess ockuperar Sollefteåbor och ditresande entrén på lasarettet. Vänsterpartiet i Sollefteå har varit engagerade i ockupationen och flera gånger har Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiets hälsopolitiska talesperson Karin Rågsjö varit på besök. En av dem som kämpar för att förlossningsavdelningen ska öppna igen är Isabell Mixter, gruppledare för Vänsterpartiet, region Västernorrland. Hon har inte gett upp hoppet. – Frågan är inte död, vi kommer fortsätta stå upp för att ha ett akutsjukhus i Sollefteå och det finns en stor folklig rörelse. Folk på plats dygnet runt och ockupationen har blivit lite som en samlingspunkt. Många åker dit för att dricka kaffe och prata. Till skillnad från i Karlskoga har politikerna i Västernorrland hela tiden varit öppna med viljan att centralisera vården genom att flytta den till Sundsvall och Örnsköldsvik. Få partier, däribland Vänsterpartiet, har opponerat sig. Ofta har hänvisningar gjorts till en utredning som kom för några år sedan och som handlade om högspecialiserad vård. – Det har hänvisats väldigt mycket till Måns Roséns utredning. Det är som att all sjukvård ska ske på superspecialiserade sjukhus utan att ta hänsyn till verkligheten. Precis när förlossningen stängde hade ni ett fall när en kvinna fick föda utmed vägkanten. Har det varit fler sådana händelser? – Det kan jag inte riktigt svara på, men det jag har fått höra från förlossningspersonal är att många kvinnor från Sollefteå är väldigt rädda inför sin förlossning. Det är vanligt att blivande föräldrar åker in tidigt för att inte bli fast utmed vägen. Och så har antalet igångsättningar ökat väldigt mycket. Det är oroande eftersom det ger en ökad risk för bristningar i ett förlossningsskede. Tillbaka på avdelning Q i Karlskoga är förmiddagsrasten i full gång. Bland blommande pelargoner sitter personalen och dricker kaffe. Broscher med budskap om att öppna förlossningen är fastnålade på skjortslagen. Men alla kom inte tillbaka efter semestern. Sedan beskedet om nedstängningen kom har flera barnmorskor begärt och fått tjänstledigt. En av dem är Sofia Vähäsalo, som efter sex år på avdelning Q har lämnat. – Jag har tagit tjänstledigt i sex månader, just nu jobbar jag på förlossningsavdelningen i Karlstad. Men hon kommer att sakna avdelning Q och det arbetssätt de har, där personalen roterar mellan förlossning, gynekologen och BB. – Vår arbetsmiljö är den bästa som jag upplevt. I och med att vi har tre avdelningar i en får vi rotera och utföra olika arbetsuppgifter. Om det inte är någon förlossningspatient inne hjälper vi till på gyn och BB. Hon framhåller också vikten av att ha en barnmorska per förlossning, såsom är standard i Karlskoga, men som inte är en självklarhet på många platser runt om i landet där förlossningsvården är ständigt överbelastad. – Mycket handlar om närvaro, att det inte får gå för fort och inte för långsamt. Någon behöver vara där och se så att allt funkar. Barnmorskan Britt Larsson håller med. Hon kommer att sakna förlossningsbiten. – En vet aldrig riktigt vad som ska hända när en jobbar på förlossning och måste hela tiden vara förberedd. Mitt tusende barn tog jag emot här på innergården. – Jag håller lite koll på hur många barn jag förlöst. Nu är jag uppe i 1 027 barn. Jag hoppas verkligen att det blir några fler. Kommentar av Karin Rågsjö, hälsopolitisk talesperson (V) Både Karlskoga och Sollefteå har varit högt rankade förlossningsavdelningar. Vad är din reaktion på att de har lagts ned? – Det här är ett politiskt spel som handlar om nedskärningar, men istället för att säga det pratar man om patientsäkerhet. Det kostar mindre, eller ser åtminstone ut så på pappret, om man lägger ner en förlossningsavdelning och centraliserar vården. – Om det hade hänt en massa saker, som att barn skadats och avlidit, då vore det en helt annan sak. Men det har det inte, utan detta är något som politikerna i regionen hittat på för att centralisera vården. Hur ska Vänsterpartiet vända trenden? – Vi ska vara på plats och protestera på de sjukhus där vården skärs ner och patienter drabbas. Förlossningsvården är i kris i hela landet, det ser vi ju på de mindre orterna, men också i Stockholm där man skickar iväg kvinnor till helt andra regioner såsom Västmanland, Södermanland, Uppsala. – Delvis handlar detta om finansiering av regionerna. De står inför stora nedskärningar, eftersom de inte har de resurser som behövs. Dessutom finns det privata aktörer som plockar ut vinster och ytterligare dränerar vården på pengar. Det gör att man inte har råd att ge de anställda en bra arbetsmiljö, bra lön och bra arbetstider. Då kan man inte heller garantera en bra vård. Andra partier har länge ignorerat den frågan, men vi vet att personalen är nyckeln. Men förlossningsvården har fått tillskott från staten, bland annat pengar som Vänsterpartiet har fått igenom. Räcker inte det? – De pengar som avsätts nationellt skulle ha gått till att anställa fler barnmorskor. Men på många håll, till exempel i Stockholm, har pengarna använts till helt andra saker. Där behövs det en bättre uppföljning, pengarna ska gå dit de är satta. En glädjande nyhet är dock att pengarna bidragit till att få ner antalet förlossningsskador. Text: Maria Carlsson Foto: Lisa Irvall

LO-bas i högertider

– Shit! Här står jag, en arbetarunge från Kortedala. Och det är stort! Personen som yttrar orden på utpräglad göteborgska är LO:s första vice ordförande Therese Guovelin. Bara minuten tidigare har hon valts till posten av en enhällig LO-kongress och jublet vet inga gränser. Innan hon fortsätter med sitt tal åker näsduken upp ur fickan. Efter decennier av fackligt engagemang och ett par år som ordförande för Hotell- och restaurangfacket tar hon klivet in i LO:s ledning. Hon är rörd. Sedan dess har det gått nästan tre år och Therese Guovelin har hunnit bli varm i kläderna. Som ansvarig för organisationens jämlikhetsarbete rör hon sig i kärnan av det fackliga uppdraget, den att se till att medlemmarna får sin del av den ekonomiska kakan. Det finns en del att göra. De senaste decennierna har den som arbetar fått se hur en allt mindre del av det värde som företagen skapar kommer dem till del. Istället blir de frånsprungna av en ekonomisk elit, när kapitalet ökar i värde otroligt mycket snabbare än folks löneökningar. För att kartlägga utvecklingen har LO tillsatt en jämlikhetsutredning ledd av Therese Guovelin. – Det som verkligen har förvånat mig är hur fruktansvärt väl det har slagit igenom med ojämlikheten i skolan. Att det är så extremt beroende på dina föräldrars utbildnings-bakgrund. Jag känner igen mig i det och jag är född 1964. Jag känner verkligen att vi är på väg någonstans dit vi inte vill tillbaka. Att din adress ska avgöra din framtid, säger Therese Guovelin. Adressen ja. Den är något som hon burit med sig genom åren. Uppväxten i Göteborgsförorten Kortedala där de flesta vuxna jobbade på Volvo eller SKF, i vård och omsorg, eller var hemmafruar, har till stor del lagt grunden till hennes engagemang. – Där jag är född och uppväxt i Kortedala så var det en ganska blandad skola, för Kortedala består av hyresrätter, bostadsrätter och villor. Men det var inte direkt direktörernas barn som bodde där. Vi hade alla ungefär samma förutsättningar, det var tältsemester som gällde, man åkte inte på utlandsresor och man hade inte märkeskläder. Det var lika för alla. Men när hon började i gymnasiet växte världen. Plötsligt var det skolkamrater som åkte utomlands på sommaren och som hade helt andra möjligheter i livet. Med de nya kontrasterna fick hon perspektiv på sin egen bakgrund och så grundades Therese Guovelins klassmedvetande. – Då förstod jag ju att det inte var lika för alla. Hälften av Munkebäckskolans gymnasieungdomar kom från så kallade ”fina områden”. De hade märkeskläder och sysslade med ridsport istället för lagsport. De semestrade utomlands på loven istället för att jobba, sa Therese Guovelin i samband med att hon blev vald. Det behövs en skattereform Frågan om en skattereform är kanske inte den mest klickvänliga, men många menar att det är just det som måste till för att jämlikheten ska kunna öka igen. Det spelar ingen roll hur mycket folk jobbar eller hur hög lön de har om skattereglerna gynnar den som äger pengar i form av värdepapper, företag och fastigheter. Detta är något som Vänsterpartiet drivit länge, inte minst i budgetförhandlingarna under förra mandatperioden. Både Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson har vittnat om bristen på gehör från Socialdemokraterna. Therese Guovelin har dock inte gett upp hoppet, hon betonar med emfas behovet av en skattereform och hoppas att Socialdemokraterna kommer att lägga fram förslag som går i rätt riktning. – Vi behöver verkligen en skattereform. Det kan ju inte vara så att inkomst av tjänst ska beskattas högre än inkomst av kapital. Jag tror det är tio procent av kapitalägarna som äger 90 procent av kapitalet. Vad finns det för möjlighet att genomföra en sådan skattereform med tanke på att S ingått januariavtalet med C, L och MP? – I januariöverenskommelsen säger man att klyftorna inte ska öka under den här mandatperioden. Det är ett reptrick i sig, med tanke på fördelningspolitiken i avtalet. Men det som är det viktiga här är ju vad som inte står i överenskommelsen, att regeringen ska kunna vida mått och steg för att minska klyftorna. – Då får man ju koncentrera sig på det som inte tas upp i januariöverenskommelsen. Vi kommer att fortsätta jobba för att komma med förslag på vad man kan göra för att inte bryta mot överenskommelsen men ändå se till att minska klyftorna. Att besöka den borgliknande LO-kolossen på Norra Bantorget i Stockholm är delvis som att träda in i en annan tid. Utanför porten står en staty av den socialdemokratiska pionjären och agitatorn August Palm. Innanför porten öppnar en nationalromantisk entré upp. Från väggen blickar en flera meter hög målning av en blond arbetare i bar överkropp ner på en. En illustration ganska långt från bilden av dagens arbetsmarknad. Och även en bra bit ifrån den arbetsmarknad som Therese Guovelin gick in på i slutet av 1980-talet, när hon började sin yrkesbana som hotellstädare, restaurangbiträde och servitris. Då var det fasta jobb som gällde. Idag har otryggheten ätit sig in långt in i arbetsmarknaden och förändringarna har fått effekter för organiseringen: LO:s medlemssiffror har dalat under lång tid. Påverkas er tyngd gentemot arbetsgivarsidan av er dalande medlemstrend? – Nej, men den kommer att göra det om det fortsätter. Det ser lite olika ut i olika branscher, hur hög organisationsgrad man har. Egentligen rekryterar vi inte färre idag än vi gjorde förut. Vi skriver in hur många medlemmar som helst. Problemet är att många rinner ut i den andra änden. Den största utmaningen vi har idag är de branscher där vi har en extra hög genomströmning och där det är en allt större andel som inte har tillsvidareanställningar. Medlemstappet är inte den enda utmaningen för LO. De senaste åren har det varit turbulent i Sveriges hamnar och i spåren av den såriga konflikten mellan Hamnarbetar-förbundet och arbetsgivaren APT Terminals aviserade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att det behövdes en inskränkning av strejkrätten. Den andra maj läggs förslaget, som bygger på ett förslag från parterna, fram i riksdagen. Inom LO är frågan kontroversiell. Förslaget har kritiserats hårt av fackliga gräsrötter, och förbundsordförandena i vissa förbund, såsom Byggnads och Fastighets och Pappers, har varit öppet kritiska. Men så i mitten av mars ställde sig samtliga förbundsordföranden och LO-ledningen bakom lagförslaget i en gemensam debattartikel i tidningen Arbetet. Hur de kom dithän vill Therese Guovelin inte kommentera. – Jag tänker inte kommentera exakt vad som sagts mellan förbunden men kan konstatera att styrelsen är fortsatt överens om att stå bakom det här förslaget som förhandlats fram mellan parterna. För sent att dra tillbaka förslaget Hon menar att anledningen till att LO ställer sig bakom lagförslaget är för att det har kommit för långt för att gå att stoppa. – Hade hamnarbetarna lyssnat på LO för två och ett halvt år sedan och skrivit på ett andrahandsavtal hade lagen inte behövt ändras. Nu är det för sent att dra tillbaka förslaget. Med lagändringen blir rättsläget också tydligt. Om nya förbund och liknande situationer uppstår kommer de att få skriva på ett andrahandsavtal. Det är också viktigt att komma ihåg att vi har en högermajoritet i riksdagen. Om inte vårt förslag går igenom är risken stor att ett annat förslag läggs, som inkluderar sympatiåtgärder och proportionalitetsprincipen. Det är vår skyldighet att motverka en sådan utveckling. Vilka effekter räknar du med att den nya lagen får? – Vår bedömning är att lagändringen i princip inte får någon påverkan på de etablerade parterna på svensk arbetsmarknad och att den inte förändrar maktbalansen. Ett tydligt tillfälle när den fackliga tyngden sätts på prov är i avtalsrörelsen. I år är det inte speciellt många avtal som gått ut, men nästa år är det upp till bevis. Då ska 500 avtal som omfattar 2,8 miljoner anställda förhandlas om. Med 14 förbund som verkar inom vitt skilda områden på arbetsmarknaden och som har olika intressen framåt har det inte alltid gått att samordna dem inför förhandlingarna. En stridsfråga har varit det så kallade märket, som säger att det är den manligt dominerade industrisektorn som ska vara löneledande i Sverige. Något som kvinnligt dominerade förbund såsom Kommunal har haft svårt att hantera. Under flera avtalsrundor fick LO inte ihop det. Men Therese Guovelin menar att det inte är märkets vara eller inte vara som är det viktiga när det gäller att få upp kvinnors löner. – Förra avtalsrörelsens stora satsning var ju att se till undersköterskornas löner. Och det är ju en väldigt stor grupp, så det är klart att det får påverkan. Här handlar det om vad vi gör i avtalsrörelsen och kan komma överens om. – Men både nu och på sikt så måste vi komma till rätta med att arbetsmarknaden är så olika uppbyggd beroende på vilket kön du har och vilken bransch du arbetar i. Det är inte bara vilka branscher som har högre löner i lönetariffer, utan det handlar ju också om branscher där du har ännu mindre lön för att du jobbar mindre än vad du skulle vilja. Det slår ju igenom hela vägen, pensioner och så vidare. Att se till att skapa tillsvidareanställning på heltid – det är grunden för att kunna uppnå jämställdhet mellan könen, säger Therese Guovelin. Det är inte första gången hon pratar om detta och det märks att hon är engagerad. Runt halsen glimmar ett silversmycke av smyckesdesignern Efva Attling, ett abstrakt kvinnomärkte i sammanlänkande geometriska former. Men vissa saker kanske är lättare att prata om när hon inte har hela LO och IF Metalls känslor att ta hänsyn till. Bakgrunden hos Hotell- och restaurangfacket märks när hon får frågan om vem hon ser framför sig när hon jobbar. – Även om jag företräder alla fjorton förbund, alla arbetare och alla fackliga medlemmar, så är det lätt att jag faller tillbaka och ser den här hotellstäderskan som sliter och faktiskt har värktabletter i fickan för att hon ska orka jobba hela dagen. Det är så det ser ut idag och det bär jag med mig. Therese Guovelin om: Facklig-politisk samverkan: Vårt facklig-politiska samverkansarbete med socialdemokratin är ju extremt långsiktigt. Ibland har vi inte samma uppfattning som partiet, gudarna ska veta att det händer oftare när de är i regeringsställning. Men någonstans i grunden är ju det enkla svaret att vi behöver fler fackligt aktiva i politiken som verkligen har vårt perspektiv. Sen tror jag att vi har en del utmaningar i januariöverenskommelsen, men det är också en hel del som inte står där. Där måste vi orka och våga vara lite idérika med vad vi kan föra fram. Att LO-arbetare röstar SD: Många av de som har bytt till SD, oavsett var de bytt ifrån, känner en oro över att förlora något, eller så känner man sig övergiven av politiken. Där måste vi visa att vi har krav som gör att politiken levererar. Sen måste ju också Socialdemokraterna klara av att fortsätta med visionerna om vilket samhälle vi vill ha. Där måste vi stöta på och visa att vi står på vanligt folks sida. Klimatet: Det är redan väldigt mycket klimatsmarta och miljömässiga lösningar inom industrin. Det kan faktiskt gå ihop med ett bra klimatarbete och en tillväxtindustri. Idag har vi tack vare att vi konkurrerar med kunskap hittat sätt att producera mer klimatsmart. Och det skapar arbetstillfällen. Konsensus: På våra LO-styrelsemöten handlar det väldigt mycket om de gemensamma målen och att hitta konsensus så ofta som möjligt. Det är sällan vi har omröstningar för det är viktigt att vi är överens och då får man vara lite pragmatisk. Vi har ju den gemensamma målsättningen att vi ska se till att förbättra för våra medlemmar, såväl på arbetsplatsen som i samhället i övrigt, men vi kan ha olika vägar att nå dit. Kommer vi inte överens så driver vi inte det heller.Kommentar av Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson (V) Vad får det för effekter att inskränka strejkrätten? – Om den går igenom tror jag att lagen är något som inte minst socialdemokrater kommer återvända till och säga att här gick det inte bra, milt uttryckt. De här förändringarna kommer nog inte att märkas så mycket på kort sikt, men ganska snart kan det uppstå eller skapas situationer där den här lagen blir till en nackdel. Den största effekten blir på en föränderlig arbetsmarknad där grupper som idag har en svag ställning får ännu svårare att ta strid för sina rättigheter. Det är verkligen inte mer makt till arbetsgivarna vi behöver i dagens situation. Är det för sent att dra tillbaka förslaget? – Jag kan inte riktigt förstå den argumentationen, regeringen kan ju dra tillbaka förslaget när som helst. Till och med efter det är lagt, egentligen. Vår bestämda uppfattning är att den här processen aldrig borde ha startats, att använda hamnkonflikten var ett svepskäl. Hur ser du på märkets vara eller inte vara, inte minst när det kommer till jämställda löner? – Jämställda löner står inte och faller med märket. Det krävs många saker, inte minst förändringar i föräldraförsäkringen och i kommunernas finansiering för att uppnå det. Men jag tycker att märket skapar en del hinder för att få till större förändringar när det gäller lönerna. Det behövs en större diskussion om ifall märket tar mer än det ger för många, det gäller inte minst löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän. Och sen är frågan om det är rimligt att hålla löneandelen på en så pass låg nivå som märket ändå innebär.