Veronica Kallander är kattägaren som kom in i politiken via funkisrörelsen. Nu är hon med och ser till att Sundbyberg blir tillgängligt för alla.
Det första som möter en i dörröppningen är Bamse – en röd, långhårig katt som gärna vill säga hej och inspektera den som kommer på besök. Lite längre in i hallen väntar matte Veronica Kallander. Vi befinner oss i Sundbyberg, där hon är kommunpolitiker sedan elva år tillbaka. För henne, som har en bakgrund i funktionsrättsrörelsen, har det varit viktigt att inte enbart syssla med ”mjuka frågor”. I stadsmiljö- och tekniska nämnden har hon hittat rätt.
– Det är en traditionellt ganska hård och teknisk nämnd där många män sitter. Men den är perfekt att sitta i därför att det vi gör är så himla påtagligt. Det har att göra med hur vi bygger Sundbyberg.
Tillsammans med Funktionsrättsrådet i Sundbyberg, där hon också är ordförande, har hon drivit på för att frågan om tillgänglighet ska komma in tidigt i olika stadsbyggnadsprocesser.
– I Sundbyberg har vi bland annat sett till så att vi har jättefina lekplatser och parker som är tillgängliga. Det är just för att gruppen har varit med och fört in det perspektivet från början. Det finns en insikt om att det kostar om en inte har med den fysiska tillgängligheten.
Veronica Kallander vet även på ett privat plan vad det får för effekter när tillgängligheten brister. Hon föddes med ryggmärgsbråck och märkte ganska tidigt att hon behöver ett samhälle som anpassar sig för att hon ska få samma möjligheter som alla andra.
– Det var jättetidigt som jag själv upplevde mig åsidosatt på grund av hur jag tog mig fram. Eller att jag inte kunde vara med och leka på samma villkor. Nu var ju jag sådan att jag inte lät mig stoppas. Jag skulle hoppa rep med rullstolen och jag skulle klättra i träd. Men jag förstod ändå att det behövdes andra insatser för att jag ens skulle komma till startlinjen, säger hon.
Engagemanget startade tidigt
Det var också i funkisrörelsen som hennes engagemang startade i början av 1970-talet, när Veronica Kallander bara var några år gammal.
– Jag var med i funkisrörelsen från att jag var två år när min mamma engagerade sig. Sen var jag tio år gammal när jag började själv. Jag tyckte att det gjordes för lite för oss barn i föreningen. Att folk gjorde saker och ting över huvudet på oss och att vi inte fick vara med och bestämma. Det ville jag ändra på.
Med en ensamstående mamma som jobbade inom äldreomsorgen fick hon redan som liten se olika delar av samhället. Så att hon blev vänster är kanske inte så konstigt.
– Det har format mig mycket tror jag, att se hur hon har kämpat. Mamma jobbade i äldreomsorgen och hade inte alltid barnomsorg till oss på de obekväma tiderna. Så vi har ju följt med till tant Agda, 95 år gammal, på julafton. Att se den sidan av samhället och den utsattheten var nyttigt.
– Och sen allt hon har gjort för mig, kämpat mot myndigheter, skolor och du vet. Jag hade inte varit den jag är utan henne.
I Veronica Kallanders kök hänger regnbågsfärgad glaskonst i fönstret. Den som gått i vänsterns Pridetåg i Stockholm kan ha stött på henne: Hon och Haningepolitikern Carina Wellton brukar åka längst fram i processionen, permobilerna utsmyckade med flaggor dagen till ära.
– För mig har solidariteten varit självklar. Även om vi inte har samma utgångspunkt så är det besläktat, eftersom jag själv lever utanför normen om den fungerande kroppen, säger hon.
Men varje dag är inte Prideparad och gemenskap. Vardagen finns där också och med den frågan om assistans. En rättighet som alltmer kommit att urholkas. Veronica Kallander är kritisk mot regeringens LSS-politik.
– Det är en fundamental tankevurpa, att tro att någon vill ha folk runt sig jämt. Om jag skulle kunna klara mig själv hade jag inte haft assistans. Men jag kan inte få på mig byxorna eller komma upp ur sängen själv oavsett hur anpassat samhället är. Det kommer alltid behövas en annan person i mitt liv för att jag ska kunna leva.
– Varje gång det varit inskränkningar har jag varit på gång att få omprövning, men precis i den vevan så händer något. Senast var det att de frös tvåårsomprövningarna. Men trots respiten menar hon att det inte går att slå sig till ro.
– Min mamma säger ibland att ”Herregud, du kämpar ju med samma saker som jag gjorde för 30 år sedan”. Det är som att det går i cykler. En kan liksom aldrig slappna av, utan måste kämpa sig till sina rättigheter. Det barn och föräldrar till funkisungar gör nu är ju vad min mamma gjorde i början på 1970-talet.
Vägrar ställa olika behov mot varandra
Att inskränkningarna i LSS skulle bero på att andra grupper kostar för mycket är ett argument hon hör ibland, men vägrar att gå med på.
– Att bli kallad gökunge, eller att ställa mina behov mot flyktingars behov, det är klart att det ger konsekvenser i allmänhetens attityder.
– Jag tycker vi har kommit till en punkt där vi borde kunna gå samman, för det finns så mycket att göra. Det är så mycket som vi har haft, men som vi nu behöver försvara för att det håller på att tas ifrån oss.
Även katten Bamse verkar hålla med. Han hoppar upp på köksbordet och kollar uppfordrande på oss. Dags att avsluta.