”Med åldern stiger min politiska ilska”

Som en av våra främsta arbetarförfattare kämpar Anneli Jordahl ständigt för att lyfta klassbegreppet i sitt författarskap. Hon vill att det ska bli coolt att snacka klass igen.

För 13-åringen Anneli Jordahl fanns det ett sken av biblioteket i Alexandria över biblioteket i den lilla byn Alstad på Söderslätt utanför Trelleborg. Ja okej, det var kanske inte pelarsalar utan en helt vanlig kommunal bibbla, men böckerna fanns där och hon fick sitta ifred med en trave bredvid sig. Där låg Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit, Jules Vernes En världsomsegling under havet, Kitty och seriealbumen om Asterix och Obelix. Och där bredvid henne fanns bibliotekarien Karin Andersson, som beskrivs med en sådan kärlek och respekt i hennes nya bok Orm med två huvuden. Som vanligt när det gäller Anneli Jordahl är klass ett starkt bärande tema.

För vad hände med den demokratiska visionen om bildning för alla? Vad hände med litteraturens och bildningens plats i samhället, vad händer när skolan nedmonteras och barnen från Alstad inte längre går i samma skolor som de i Falsterbo, för så var det ändå när Anneli Jordahl gick i skolan. Åtminstone där möttes man över klassgränserna.

Orm med två huvuden har fått många fina recensioner, men Victor Malm i Expressen tycker att Anneli Jordahl överdriver när hon skriver att hon vet att hennes berättelser om en ensamstående mamma som jobbat som hembiträde sannolikt kommer att recenseras av någon som växt upp med hembiträde.

– Jag känner igen tonen. Var och en som skriver gör det egentligen utifrån sin egen klassuppfattning. Det blir bifall om det sammanfaller, kritik annars. Jag har otaliga exempel på när medelklassen lyssnar välvilligt, medelklassen är ju ganska fin på det sättet, men de förstår inte alltid.

Klassamhället av idag

Nyligen deltog Anneli Jordahl i en rätt inflammerad Facebook-diskussion om den mexikanska filmen Roma, där regissören Alfonso Cuarón skildrar sin uppväxt i 1970-talets Mexico City genom hushållerskan Cleos ögon. Anneli Jordahl störde sig på att flera skrev ”Det är en film som bara är kärlek”.

– Då gick jag in i kommentarsfältet och tog hushållerskan Cleos parti och skrev att hon var idealiserad och att det borde finnas någon scen där hon fick rasa ut. Hon är ju en fånge i den här rika överklassfamiljen och det är regissören medveten om.

De andra i kommentarsfältet fick det till att Cleo hade valt detta liv själv och var helt nöjd med det. En kvinna skrev att det finns ju något som heter yrkesstolthet och det hade hon Cleo, och även butlern i filmen Återstoden av dagen.

– Då kände jag att det började hetta i hela huvudet så arg blev jag, säger Anneli Jordahl.

Hon drar ännu ett exempel på klassamhället av idag, som det visar sig i hennes eget liv. Hon är på middag hos goda vänner. Alla kommer från gedigen medelklass och Anneli berättar en anekdot om hur hemskt det var när hon framträdde i Östersund och paret som hennes mamma en gång jobbade åt, som piga och hushållerska, kommer dit.

– Kvinnan går fram till mig och visar bilder på min mamma och säger helt uppspelt ”din mamma var så renlig”. Hade hon sagt ”hon var så duktig” eller ”hon var så trevlig” hade jag inte reagerat, men detta var mer än jag stod ut med.

– Hursom, jag sitter där på middagen med mina vänner och berättar historien och förväntar mig att de ska reagera som jag: ”Men vad menar de, vad är detta?” men istället säger de: ”Men Anneli, du anar inte hur de kan lukta”. Sedan utbytte alla minnen av hur hemskt deras hembiträden och barnflickor hade luktat. I den stunden kände jag mig väldigt ensam.

Anneli Jordahl är en av de författare som lyft in klassbegreppet i svensk litteratur i vår tid. Hon är noga med att påpeka att de är många. Susanna Alakoski, Eija Hetekivi Olsson, Kristian Lundberg, Göran Greider med Arbetarklassens återkomst, men hon håller med om att hennes bok Klass – är du fin nog, som är raka intervjuer, haft betydelse. Och hon är nöjd med att ha varit med och satt ljus på klass kopplat till kön.

– Om vi ser historiskt har ju klassbegreppet tillhört männen. De kvinnliga arbetarförfattarna var oerhört ensamma. Maria Sandel, Maja Ekelöf och Moa Martinson. Det var liksom männen som räknades.

En ny våg klasslitteratur

– Men i den här nya vågen av klasslitteratur på 2000-talet har det hänt mycket. Då klev det in hur många kvinnor som helst. Åsa Linderborg, Susanna Alakoski, Lo Kauppi, jag, Jenny Wrangborg. Klassbegreppet togs över av kvinnorna.

Ändå sitter det hårt att få klass på banan igen. Den amerikanska författaren bell hooks, som själv är både kvinna, svart och kommer från arbetarklassen, kallar klassbegreppet ”the uncool subject”. Istället är det feminism, klimat, antirasism och hbtq-frågor som lockar de stora demonstrationerna nuförtiden.

– Man kan trycka upp t-shirts med antirasism, feminism och klimat – men att skriva heja arbetarrörelsen, det skulle inte hända idag, säger Anneli Jordahl.

Varför är det så att klass är ”ocoolt” och vad gör vi åt det?
– Inga människor kan undgå att se att vänstern är väldigt upptagen med att hacka på varandra, inom sin egen grupp. Jag ska kliva åt sidan snart, men inga unga människor har ännu hittat på de nödvändiga snärtiga slogans vi behöver för klass. Inte än i alla fall.

– När de väl kommer fram och pratar klass då hör inte medelklassen, som styr över det offentliga rummet, det. När Alexander Mahmoud hade sitt sommarprat hörde de bara ”invandrare” fast han pratar klass så det ryker om det.

Till den nya internationella arbetarlitteraturen hör den franske författaren Édouard Louis som fått stor uppmärksamhet med Vem dödade min far och Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule, som starkt skildrar ett oerhört lidande och förnedring för sin familj på samhällsbotten. Samtidigt finns ofta schabloniserade framställningar av arbetarklass som inte gör annat än super, äter flintastek på campingplatser och åker till Ullared och handlar, och mycket få skildringar av den bildningsivrande, intellektuella arbetarklassen.

– Jag har ju vuxit upp med en mamma som nu sitter med sin väninna Tuula, båda är utslitna av hårt fysiskt arbete, och diskuterar om sista delen av Karl Ove Knausgårds Min Kamp är bra egentligen.

– Alla lokalvårdare behöver inte, och kan inte, vara Maja Ekelöf, men det är ett stort problem med konst och kultur att det fortfarande i hög grad skapas av en akademisk medelklass och riktar sig till en akademisk medelklass. Normen vill läsa om normen.

– Den riktiga överklassen är också ofta karikerad. Alltid lite snåla och kyliga. Liksom arbetarklassen är överviktig och super. När arbetarklassen skriver om sig själva med någon slags oförutsägbarhet och beskriver människorna mera komplext, så avkrävs de ofta en förklaring. Varför beter de sig såhär?

– I Alexandra Pascalidous bok Mammorna visade det sig till exempel hur olika de här mammorna var, men hur fort de föll ner och hamnade i ekonomiska svårigheter, och då fråntogs sin särskildhet och sina nyanser, säger Anneli Jordahl.

I somras besökte hon sin hemby, Alstad. Naturligtvis var biblioteket nedlagt. Och när hon bodde i Katrineholm för ett par år sedan berättar hon att hon såg unga brudar som var som hon en gång var:

– Sura och ensamma, men de satt där på biblioteket som jag gjorde med en hög böcker framför sig. Nu har det biblioteket också lagt ner. Jag undrar var de tar vägen nu?

– Det första politikerna sparar in på är kultur. Det första Moderaterna gjorde i Sigtuna, där jag bor nu, och där de tog över efter sossarna, det var att stänga konsthallen och dra ner på tjänsterna på kulturskolan.

Att försöka erövra kulturen

Anneli Jordahl återkommer ständigt till hur det är att försöka erövra kulturen när ingen av föräldrarna har gått i gymnasiet. En aktuell rapport från Statens medieråd visar att läsningen går ner kraftigt bland barn och det kommer särskilt att drabba de barn som inte kommer från läsvana hem.

– Ja, det är så oroande. Finns kulturskolorna och biblioteken så finns ju möjligheten, även om man inte har det hemifrån. Om allt det där försvinner har vi i ännu högre grad en kulturklass som kommer från så homogena förhållanden att demokratin är hotad. Demokrati handlar ju om att alla är representerade.

– För mig handlar det här inte om mig, jag har ju fått chansen att ta mig fram. Jag tänker på de unga som växer upp i tuffa områden nu.

Vi är tillbaka vid det där ”ocoola” med klass igen. Vad behöver hända?
– Jag önskar att det verkligen kliver fram någon ur arbetarleden, en kvinna, som är rasande och vältalig. Det finns redan några förstås. Ulla Andersson är till exempel en idol för mig. Hon är en av dem som tar ner allt på rätt nivå och pratar om klass och om kvinnors villkor.

– Och de här nedskärningarna inom skolan och kulturen måste bara stoppas. Kan man gå till kulturskolan, kan man gå till biblioteket, finns en fungerande skola för alla med lärare som orkar, då får man ett språk och en röst som kan göra sig hörd.

– En röst jag saknar nu är också de kulturkonservativa som faktiskt bryr sig om konst och litteratur och bibliotek. De måste också säga ifrån. Annars sitter vi snart där med bara idrottsanläggningar och shoppingcenter och det ekar tomt i själen.

Varför är inte vreden mot klassorättvisorna större? Vreden mot utstämplingen, orättvisorna och stigmatiseringen?
– Jag går och väntar på att något ska hända. Det måste bli inne att vara fackligt aktiv för unga, och stå upp för sina arbetskamrater.

– Med åldern stiger min politiska ilska. I väntan på det skriver jag.